when we collide down is the only way out

Mitt i alla sjukdomstillstånd och minusgrader rockar januari ändå varenda cell i min kropp. En av mina favoritpersoner bor nämligen hos mig. Anna. Hon är helt magisk, och vi är verkligen bra för varandra. Plötsligt har fem timmar rusat förbi för att vi verkligen behövde diskutera vad vi gör i våra liv och varför, vad vi egentligen mår bra av och därför borde prioritera, hur vi tänker kring kreativitet och kapitalism och volontärarbete och alltalltallt. Det hela känns som en helt perfekt årsbörjan, en slags mental storstädning. Anna var en av dem allra första personerna som jag träffade när jag kom till Berlin, och definitivt en av dem viktigaste. Hon hade precis åkt till staden för att jobba med ett fotoprojekt i sju veckor, och jag hade precis anlänt för att skaffa mig en ny verklighet.

Såhär såg jag tydligen ut andra gången som jag och Anna träffades, bilden är tagen av henne. Jag tror att jag sitter på en spårvagn någonstans i Prenzlauer Berg, vi hade precis lämnat en indieklubb och var på väg till Saloon Zur Wilden Renate. Då hade jag ingen aning om att det skulle bli min favoritklubb eller att jag skulle lära känna någon av främlingarna som jag åkte spårvagn med. Men nu sitter jag här, sexton månader senare, och Anna är en av mina absolut närmaste.

Såhär fin är rimfrosten och favoritskjortan och Anna.

Såhär vackert är det vid min lägenhet i Hornstull (som jag flytter ifrån om en vecka) och såhär välredigerad ser jag ut ungefär hela tiden.

En dag hittade jag en scanner i grovsoprummet, här utför jag och Anna det klassiska fungerar-den-här-scannern-testet. Scannern fungerade tills jag råkade göra något galet med den. Nu vill jag mest ställa in den i ugnen, för det gör tydligen muminmamman med en liten rymdfarkost i någon muminserie. I ugnen kan scannern/rymdfarkosten inte ställa till med några problem. Logiskt.

En annan sak som är väldigt bra med att bo ihop med Anna är att jag får kramar varje morgon och att vi båda vill lyssna på sådant här i timme efter timme. Extraordinärt bra efter ungefär trettiotvå minuter när det övergår i Rusty Nails. ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHH. JAG VILL DANSA.


Nu tänkte jag mest bara buga och bocka och cyberskrika GLAD LÖRDAG! Hemskt mycket tack för alla fina kommentarer i föregående inlägg förresten, blir så pepp när ni visar att ni existerar, att ni inte bara är siffror i statistiken. ♥

Och en parentes: om det är någon som känner till något superroligt sommarjobb i Stockholm, hojta högt! Idag har jag CV-fifflat och personligt brev-ångestat. Hatar hatar hatar att söka jobb. Ska därför enbart söka jätteknäppa jätteroliga jättegivande jättefina jobb. För det är jag värd. Och sen ska jag väl söka alla andra jobb också antar jag.

jag lever ett förvirrat liv

Glad måndag på er! Det här är en lång dikt som jag skrev i november 2012. Sonja Åkesson har skrivit en dikt som heter "Självbiografi (replik till Ferlinghetti)", det här är typ min "Självbiografi (replik till Åkesson)". Från början var det hela en skoluppgift, en väldigt personlig och blottande sådan. Hade aldrig förut hört så många tunga utandningar och ärliga meningar från mina klasskamrater.



Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv på Hornsgatan 153.

Jag undrar hur mycket som är
tonårspatetik
överdramatik
hur mycket som är gammal hederlig brist på livsteknik.

Hela mitt liv har jag gått omkring och tänkt att människorna
låtsas.
Det är en tröstande tanke som jag fortfarande tänker.

Jag bodde i en villa på Lyckogatan när jag var väldigt liten
och kanske var allting väldigt lyckligt
innan det inte var mer.
Katten Alfons blev överkörd
och pappan var någon annanstans.

På lågstadiet trillade jag av stolen
och den stora bläckfisken i plast.
På högstadiet lärde jag mig att människovärde
stavas behåstorlek.
Jag fick ärr.

Jag har varit mitt i Den Första Kärleken
(den som alltid tar slut)
Jag har tagit med storm, tagits med vindpust.
Mitt hår har blekts sönder, rakats av, vuxit ut.
Jag har fått högsta betyg i allt
som inte spelar roll
och undrat vad som egentligen är meningen med någonting.

Mitt innehåll så tungt och mörkt när jag tänker på att fastna.
Oavsett vilket mitt här är
drömmer jag nästan alltid om att vara någon annanstans.

Jag har suttit fast
och sprungit fort i bortriktningen
bara för att hamna jag vet inte var.
Där lärde jag mig att dricka veteöl
och uttala Schlesisches Tor.
Språket blev mitt eget.
Jag lärde mig att balansera mellan
så jävla självständig och så jävla ensam.
Ibland känns det som att jag lärde mig
just precis ingenting alls.

Jag äter varken rotmos eller pölsa,
blodpudding eller leverpastej.
Jag sorterar mina ekologiska mjölkpaket
och köper kravmärkt lax när någonting ska firas.

Ibland skänker jag pengar till olika välgörenhetsorganisationer
kanske mest för att jag själv ska må bättre.
Ibland tänker jag att jag bryr mig på riktigt.

Jag är en produkt av ett väldigt sorgligt samhälle
och det väldigaste sorgligaste av allt är hur människorna tycker
att vi har det så bra nu!
att vi har kommit så långt!
att resten kommer att fortsätta utvecklas framåt
liksom per automagik!

Fast nej.
För här sitter jag med lår som går ihop
och tänker att det inte är naturligt.
Här sitter jag med sunt förnuft och huvud på skaft
och tänker att jag borde lära mig att vara
sexigt oskuldsfull och gulligt dum.
En Riktig Kvinna!

Jag fyller tjugo år om tjugo dagar.
Jag gillar hur deras blickar förändras,
att fälla ståtliga byten.
De tycker alltid att jag är för ung
och jag stannar aldrig kvar på frukost.

Ibland kan jag längta efter att få finnas till för någon annan
Ibland kan jag längta efter ett sådant där livspussel
men i nästa sekund inser jag att det hela handlar om
en konspiration.
Monogam heteronormativ tvåsamhet och lyckliga i alla våra dagar.

Jag tror att livet har ett inneboende tomrum.
Jag tror att människor kan drivas till galenskap
av att försöka fylla det tomrummet.
Ibland försöker jag desperat fylla det tomrummet.

Jag lever ett förvirrat liv
med mig själv.

sysselsätter mina händer för att slippa

Det är känslan av att jag alltid skriver att någonting är känslan av. Det är känslan av en upprepning, två, tre. Det är tanken på att jag har tänkt såhär för ofta. Det är känslan av att jag har skrivit den här texten en gång förut, flera, många. Det är känslan av att jag inte kan skapa sammanhang och kontext. Att jag inte är kapabel att skriva början och mitten och slut. Att allt mitt skrivna är repriser av kopior. Och jag har så många fragment av någontingar i olika worddokument javisst har jag det men jag vet inte hur en sätter ihop och bygger magi och bestämmer sig för ett enda projekt att arbeta med när det finns minst tiotusen och kanske är det diktsamlingar som jag borde skriva men den där poesin som jag skriver är ju alldeles för prosaliknande och inte alls välkommen i några finrum och varför existerar det ens finrum och varför är litteraturen som kulturform totalt förlegad och förstenad och bonniersfixerad och varför handlar någonting fortfarande om att b l i en författare när så många personer redan ä r och varför handlar det om att b l i det på rätt förlag istället för att väcka om så bara en enda sann känsla hos en enda person.

Det är känslan av att jag håller på att bli galen. För allt jag gör just nu är att bli sjuk igen och igen och igen och skriva om och om och om och inte ens nästan umgås tillräckligt med konkreta, faktiska människor och göra tillräckligt många saker som räknas in i kategorin ”att leva”. Jag sitter fast i mitt huvud och i min lägenhet, fotograferar snön genom mitt fönster, lever genom andra människors liv i filmer och böcker. Det enda jag önskar just nu är att bli frisk, helt och fullkomligt. Jag längtar efter att få gå en lång promenad utan att hosta var femte meter. Jag längtar efter att få dansa sent och länge utan konsekvenserna febrig och sängliggande. Jag längtar efter att få sitta på ett café tillsammans med en vän, bara prata och titta på människor.

I väntan på verkligheten kokar jag te av ingefära och konstruerar storslagna planer inför framtiden. Jag läser Tove Jansson och Herta Müller, lyssnar på electro på för hög volym och försöker förklara för mig själv att verkligheten och framtiden redan är här. Att imorgon enbart är en abstrakt idé och att det enda som är konkret är här och nu. Men blir ingenting mer än det här? Vad är det egentligen jag letar efter, vad är det jag förväntar mig, vad är det jag vill ha? Yttre faktorer gör väl inte en människa lyckligare, allt handlar väl om att hitta någonting inre som dunkar rätt? Det kommer väl aldrig att komma en punkt då allt har ordnat sig och blivit klart och känns smärtfritt? Men den här meningslösheten då, ska jag liksom gå runt och släpa på den hela livet?

Jag kokar mer te, sysselsätter mina händer när huvudet inte orkar mer.
Upp