en fullkomligt ångestbefriad söndag



Dagen inleddes på bästa vis - en åktur ner till stan med Jönköpings kollektivtrafik. Jag gillar verkligen att färdas med våra stadsbussar. Att sitta där med fin musik i öronen och helt och hållet kunna fokusera på vad människor runt omkring mig sysslar med.

Jag träffade Lisa, hon är väldigt fin (Lisa, slå mig hårt om det är någon bild du vill ska försvinna härifrån. puss). Våra fötter förde oss mot kanotklubben vid Vättern. Personligen tycker jag knappt att det går att bada någon annanstans vid Vättern i Jönköping då jag avskyr köttmarknadskänslan som infinner sig på de platser där alla ligger packade som laxar insmorda med sololja och iförda alldeles för små bikinis.


Sen var det ungefär såhär fint. Gräset kittlade mig i ryggen när jag slängde upp mina ben högt upp i luften till alla tanters och farbröders stora förfäran. Vi pratade och pratade och pratade ända tills det bubblade gröt ur våra öron. Skrattmåsen var glad för att den hade doppat huvudet i choklad. Solen lyste, skratten klingade och jag kunde bara le. Ungefär.


Vi köpte jättedyrt godis i godispåsar med fönster.

Vi badade i det lagom varma(!) vattnet. Herregud, vanligtvis är inte Vättern en badvänlig sjö förrän i augusti.

Åh, allt var så fint! Hela söndagen kan sammanfattas med tre ord: fin, fin, fin.

ps1 jag tänkte skriva ett långt inlägg om att bloggen firar sex månader idag (kanske med en gif-bild, en spellista eller en tårta), men det blev visst inte så.
ps2 inatt kom min fina vän Sophie hem efter en två veckor lång vistelse i Grekland. Vi träffades ikväll för att krama varandra sönder och samman och hoppa omkring hand i hand med mungiporna uppe vid örsnibbarna i ett par timmar. Galet vad mycket hon betyder för mig (Hej Sophie, du är bra)!

jag känner pojken här i fönstret mittemot, han samlar drömmar i fickan

Man ska inte ursäkta sig, jag vet. Det känns så onödigt att be om ursäkt för tidsbrist och trytande inspiration när det kanske inte ens finns någon som bryr sig om huruvida denna blogg uppdateras eller ej. Men jag känner ändå ett behov av att be om ursäkt, ett behov av att förklara mig.

Jag är galet glad att jag har lyckats få ett sommarjobb (jag ursäktar att det är det enda jag skriver om). Det ger mig så mycket - framförallt pengar. Men också känslan av att vara tvungen att slita, det underbara välbefinnandet jag tycks känna under varenda ledig sekund, det faktum att vissa av mina arbetskamrater är hur fina som helst och det faktum att jag verkligen kommer att njuta alldeles extra mycket av varenda ledig göra-vad-som-helst-timme när min arbetsperiod är slut. Men (ja, det finns alltid ett men) arbetet underminerar min kreativitet på alla plan. Det låter pretentiöst, artsy och lite småfjantigt - jag vet - men jag har överhuvudtaget inte någon skrivinspiration eller några fotoidéer. Så... Jag ursäktar mig. Jag ursäktar trista intetsägande texter och ännu tristare bilder. Om två veckor kanske jag kan börja känna efter igen, då kanske jag kan behandla något intressantare ämne än gräsklippning. Under tiden kan ni njuta av denna intressanta oredigerade bildserie föreställandes mig för några minuter sedan. Jag har precis kommit hem efter en finfin kväll. Godnatt.


Natten är ljuv, le blott och dansa!





Det var som om jag tills ikväll hade glömt bort hur fantastiskt fina sommarnätter kan vara. Shortsklädda vita ben, sommarnattsdofter och fina vänner. Ljumma vindar och löften i luften som talar om att man har ännu fler liknande kvällar att vänta. En galet vacker bästa vän som mest är lite ledsen i ögat för att hennes största idol har somnat in. En kväll innehållandes god mat, prat och ett försök att övertyga den där vännen om att Blade Runner faktiskt är en alldeles fantastisk film.
Upp