ohhboy

om någonting känns alldeles för bra för att vara sant så är det definitivt alldeles för bra för att vara sant, skrikviskar jag i min väns öra innan jag springer bort och hem. det är en kväll precis som alla andra eller kanske inte och det enda jag vill ha är ospänning i vardagen och långa skogspromenader och en kattunge att ge ett fult tyskt namn.

han bor i kreuzberg, ja, du vet han vars namn påminner om ketchup, han som bär för tighta jeans från cheap monday och säger att hipster inte är ett ord som man ska skämta om. jag skämtade och skrattade och det enda han sa var att jag hade en fin fjaeeellrejvenrocksaeck. ställde mig två steg högre upp i trappan för att kunna kyssa i jämnhöjd och skaffa rivsår från brunt skägg på kinderna och känna att livet hade en mening. en tillfällig mening som smakade sternburg och marijuana och var borta nästa morgon.

han bor bara tre hus bort, du vet han som i april lämnade handformade kratrar vid mitt ryggslut och talade varmt i futurum men käftsmällade oss rakt in i imperfekt. vi skulle aldrig träffas igen, tänkte jag. han betedde sig som ett jävla svin, tänkte jag. det blir julimitten och bara två veckor och två dagar kvar av berlin och visst är det då dags för honom att höra av sig och vara sval och charmig och svår och fin. vill hitta vägen tillbaka till min tidigare insikt: han förtjänar bara att stryka sin hand längs min kind om han gör det i dagsljus medan han stadigt stirrar rakt in i min ögon och mumlar någonting om hur jävla magnifik jag är.

för det är jag.






(men egentligen vill jag ingenting hellre än att få höra hans röst igen)