ohhboy

Känslan under revbenen. Blandningen av flera ton sten och tusen fåglar som vill ut och vart-tog-helgen-vägen-egentligen och mest-ville-jag-bara-hångla-upp-dig-mot-en-tegelvägg-men-det-hade-ju-inte-du-velat-och-vad-hade-då-varit-poängen-med-det och jag-borde-åtminstone-ha-låtsats-göra-något-skolarbete-den-här-helgen och jesus-kristus-vad-många-människor-som-trängdes-på-varma-kulturvinden-när-jag-skulle-läsa-texter-högt-och-tydligt-och-min-svarta-bok-nästan-gled-mig-ur-händerna-på-grund-av-nervositet och det-är-knoppar-på-träden-utanför-mitt-fönster-när-jag-går-utanför-dörren-luktar-det-jord. Känslan under revbenen, eller rättare sagt i hela kroppen. Och i plural dessutom. Tusen känslor.

Igår läste jag bland annat den här nyskrivna texten:

Let's visa upp vår välputsade fasad och trycka undan allt det vidriga, trycka ihop det till ett minimum, något minimalt. Let's glömma alla våra fel och brister och kilon och ovanor. Let's bli ideala i alla ANDRAS ögon (då kanske vi kan älska oss själva). Let's vara trevliga och inte så mycket mer. Let's strunta i att släppa någon innanför alabasterhuden. Let's leva på kramarna man får efter drinkarna på fredagskvällen och komplimangerna man får efter publiceringen av en välredigerad profilbild på Facebook. Let's göra allt det som man tänker att alla andra människor borde tycka om och let’s bli lämnade ensamma kvar när alla ytliga bekantskaper tar sista bussen hem.

Ikväll ska jag vara mitt allra mest fantastiska jag. För jag är ju fantastisk. Eller? Och vi vrider och vi vänder, omedvetet och medvetet, anpassar och missanpassar. Parallellt med allt detta undrar vi vart vårt RIKTIGA jag EGENTLIGEN är. Hur vi är. Och så hittar vi kanske oss själva, kanske kommer vi faktiskt fram till någonting. Titta, där är jag. Och allt jag gör är också vad jag är. Eller? Hur kan vi någonsin vara mer än summan av alla våra spelade roller? Va? Hur kan vi någonsin vara mindre än så? Va?

Let's plocka bort vår välputsade fasad. Let's låta alabasterhuden krackelera mitt i en banal konversation. Let's dra av oss livremmarna och kjolarna och underkjolarna och strumpebandshållarna och kalasbyxorna och spetstrosorna och dansa kycklingdansen. Spritt. Språngande. Nakna. Let's berätta om vår trasiga barndom efter att ha samtalat med en person i tre minuter (egentligen hade vi bara hunnit till ”så, jaha, vad ska du göra efter studenten då?”). Let's berätta om vår överdrivna fascination för döda människor och lemlästade kattungar. Let's skrika ut känslan av total ensamhet mitt i en folksamling. Let's visa allt det slemmiga och skrämmande och slippriga och såriga för ALLA och let's återigen bli lämnade ensamma kvar när alla ytliga bekantskaper tar sista bussen hem.

Let's visa upp allt. Let's visa upp inget. Let's oavsett bli lämnade ensamma kvar när alla ytliga bekantskaper tar sista bussen hem.