baguette dag ett
Och så kom flygresan, den förrädiska flygresan. Belle and Sebastians We Are The Sleepyheads på repeat och tanken "viöverleveraldrigdethärdethärärminsistastundilivetvadharegentligenjagbidragitmedblevdetintemeränsåhäräschjaghariallafallfåtthånglainteettsåpjåkigtlivommantänkerefter". På repeat den också. Alltid denna tanke på repeat. Varje gång jag flyger är jag fullkomligt övertygad om att jag. kommer. DÖ. Tanken tonar upp sig inför mig som ett faktum, inte som en rädsla, jag har liksom funnit acceptans inför döden genom alla mina flygresor som egentligen inte innehåller mer luftgropar än någon annans flygresor, jag råkar bara vara mesigare. Och väl i luften njuter jag (samtidigt som jag funderar kring hur jag skulle kunna övermanna en eventuell terrorist och vilket snöre det egentligen var man skulle dra i för att flytvästen skulle blåsas upp). Det var minilandskap, flygplansskugga och den minst sagt skrattretande trudelutten som Ryan Air spelar upp efter varje lyckad flygning. "Yes, vi klarade det faktiskt"-andan som skiner igenom i melodin (och jag hatar alla jävlar som applåderar).
Och helt plötsligt var vi där. Hôtel de la Terasse vid metrostationen Porte De Clignancourt. Femte våningen skulle vi bo på, jag pep av lycka: på översta våningen är det ju alltid vackrast fönster (jag råkade först skriva fötter, tänk vilken fin felskrivning). Och fem spiraltrappor senare, med andan i halsen, gick vi in i det lilla, lilla rosa hotellrummet. Hissbristen kändes ännu inte som någon brist. Enstjärnigt är alltid enstjärnigt, men vårt rum var helt och rent (ganska iallafall), och personalen var hur fin som helst.
Ner i tunnelbanesystemet, upp på Ile de la Cité. För att bara vara. För att gå omkring. För att lyssna på franska. För att beskåda Notre Dame i solnedgången. Och allt detta i kortärmat och kvällssol.
Sommarhimmel, en stackars liten kanin på en trafikerad gata, ett enormt fönster inne i Notre Dame och en fin gammal gubbe vid en boklåda längs Seine.
Min mamma gör bloggdebut. Visst är hon fin?
Hej från glad_tjej_92 (när jag var litenliten och hade lunarstorm var mitt nick cool_girl_92_lulle)
Det mörknade och blev hög tid för middag på Leon De Bruxelles, en restaurangkedja inriktad på musslor tillagade på hur många olika vis som helst. Dessutom fick man äta hur mycket pommes man ville. Det var inte superfranskt eller supermysigt, men oh my, vilka musslor!
Klockan var sent och vi tog första bästa tunnelbanetåg hem till Montmartre. Promenerade förbi Pigalle, Abbesses, Sacré Coeur, en liten vinodling, mörka husfasader, afrikanska restauranger och tvivelaktiga figurer. Sedan stupade vi i säng. Det var dag ett i Paris.
Paris.
Paris.
Paris.
♥
(imorgon åker jag visst iväg till huvudstaden med min klass för övernattning, studiebesök och anton tjechov-pjäs på dramaten. finfint.)
Julia, vad du är snygg i ditt hår. Damn!
Imorgon ska jag klia dig i nacken och göra Stockholm farligt tätt, tätt bredvid dig. Nästa år ska jag kamma din sidbena och åka tunnelbana i Paris med dig lika tätt. Svär nästan.
(Borde börja packa också. Kanske).
Puss.
Sophie