Snön ligger vit om taken, endast den hungriga studenten är vaken
Ok. Jag klockar tre månader i studentstaden, tre dagar innan jag tar flyget tillbaka till landet där man kan låtsas att man var en legend. Korridoren är ensam, den trasiga girlangen någon satte upp inför en misslyckad julfest glittrar tyst, alla har åkt och i kylskåpet finns bara min mjölk och en möglig paprika. Terminsavslutningsskriken intensifieras, för att sedan ebba ut när alla åker hem till Glossop, Norwick eller Birmingham. Jag skriver lojt på min uppsats, snön faller någon annanstans och jag undrar om man rimligtvis kan skära bort möglet på paprikajäveln och äta den. Går ut i köket, petar på det ludna, hummar, och återvänder.
Jag ska spendera julen iväg från indiebiografen, fruktaffären och alla kullarna. En värk överallt när jag tänker på att jag ska få se min älskade C så fort jag sätter foten på svensk mark. En värk någon annanstans när jag tänker på all ensamhet som ändå fanns där, i henne och i mig. En plan om hur hon också förtjänar en låtsasflykt.
Åter till paprikan. Uppsatsen blir inget bra. Jag är pretentiös utan någon egentlig substans, som vanligt. Jag tackar Gud eller Jesus eller Lenin för att skillnaden sällan märks. Jag skulle ju aldrig vara den som är den.
Jag har en gran med en man. Mannen ska ta hem granen till den engelska småstaden över jul, så att den inte dör. Jag tänker på min man och min lilla granfamilj som ska sitta innanför den smutsiga, engelska snön där långt borta, utan mig, och på hur han inte längre ska tränga ut mig ur sin säng. Jag borde steka den där paprikan.
älskar texten. åh.
sara