så många hjärtan för varje hjärta och ändå krossar vi varandra

Hej. Det är så att jag har skrivit och skrivit och skrivit på nedanstående text i flera timmar utan att komma någonstans och utan att känna mig färdig. Men nu orkar jag inte ha den instängd i ett worddokument längre. Mest tror jag att den handlar om hur incestuöst Jönköping och PB är, hur mycket människor skadar varandra medvetet och omedvetet genom salivutbyten och felsteg och rättsteg och snedsteg, hur saker kan betyda väldigt olika saker för olika människor, hur mycket man sårar genom att enbart existera. Men också den andra sidan av allt det där: hur mycket människor gläder varandra medvetet och omedvetet genom salivutbyten och felsteg och rättsteg och snedsteg, hur mycket man hjälper genom att enbart existera. Ja. Ungefär så.

Känslostormarna och rörelsemönstren är för yviga för alla dessa ytor som är för minimala. Kroppen och livet och verkligheten och omgivningen och allmänheten du vet. Vi tappar svängrum och hjärterum och stjärterum och alla våra hjärtan kraschar in i varandra. Du springer åt höger och jag flyr åt vänster men helt plötsligt har vi krockat. Igen. Våra hjärtan kraschar in i varandra. Utan att vilja ont alls så blir det ont. Våra goda avsikter blir onda och skeva i andras och varandras ögon. Du är ett svin och jag är en idiot. Eller så är vi alla bara missförstådda. Alla våra hjärtan kraschar in i varandra. Ibland bara våra kroppar. Det spelar ingen roll om avsikterna är goda, varenda steg man går framåt tvingar ändå någon annan bakåt.

Flickan med pärlhalsband ville mest av allt bara dricka trettio koppar kaffe med han i grön kofta. Gå på märkliga promenader med förbundna ögon eller slicka på hans överarmar eller borsta tänderna i tretakt eller göra något annat lika helknäppt som man bara gör när man är crazy in love. Men han i grön kofta blev mjuk i hela kroppen av flickan med lockig page som bara ville röra sina fingrar över förstnämnda flickas höftben. I något slags bortträngande av alla höftbenskänslor man inte vill kännas vid hånglar flickan med lockig page med pojken i grön kofta. De utbyter saliv och flickan med pärlhalsband gråter klockan 04.27 varje fredag och lördag (precis när natten håller på att ge vika för morgonen). Han med kortklippt, rött hår har i sitt huvud varit ett vi med flickan med pärlhalsband i sju månader. Hon är otrevlig mot honom utan att försöka eller vilja förstå. Det handlar inte om onda avsikter, det handlar om att vissa människor i vissas liv inte kan vara mer än en prick i periferin. Du kan inte vara centrum i allas universum. Våra världar är för små för sådant. Alla människor kan inte alltid spela roll. En dag störtar han med kortklippt, rött hår rakt in i någon annan att förälska sig i, inte för att det var meningen, utan för att det bara blir så. Det blir så ibland. Men hon är enbart intresserad av något fysiskt eller ensamhetsbortträngande eller någon-vem-som-helst. 32 dagar och 7 timmar senare lämnar hon honom med öppna sår. Det blir så ibland. Trots goda avsikter bara blir saker ibland.

Konsekvenserna varierar. Ibland ett demolerande av allt en person har byggt upp, ibland ett hjärtetramp som bara gör ont i en vecka eller två, ibland en snabb borttorkning av tårar med skjortärmen, ibland inte någon konsekvens alls förutom ännu en människa bortstruken från ens to do-list. Tusen personer bär sina huvuden högt utan att lägga märke till resterna av slemmiga hjärtan under sina skosulor. Tusen personer glömmer bort vad det är som är fint med att tycka om. Sen kommer de helt plötsligt på det igen för att de träffar någon som påminner dem om att man faktiskt kan känna n.å.g.o.n.t.i.n.g. Man kan faktiskt det. Och helt plötsligt faller de omkull igen utan att riktigt ha gett sitt medgivande och helt plötsligt orsakar avståndet till asfalten någon slags blandning av svindel och tusen fjärilar. Igen.

Duns. Smakar grus. Igen.

Sen är ingen fjorton år längre och alla har skaffat sig svintunga bagage och minst femton skelett i varenda en av sina tre garderober. Första kärlekar är över och allt är plötsligt ännu skörare. För nu vet man att allt till slut tar slut. Det tar slut. Det tar slut. Det tar slut. Till slut tar det slut. Ibland innan det ens har börjat. För vissa börjar det aldrig. Slutet hinner liksom före.

Och han i plommonstop blir kär i han i grön kofta som inte alls är intresserad av pojkar utan mest bara vill ha någon med fräkniga axlar och höga ambitioner. Pojken med nervös gångart och urusel filmsmak trycker GILLA varje gång hon med dreads skriver någonting på Facebook. Alla hennes tretton profilbilder är gillade av honom. Innerligt älskade. Kanske kan hon nu förstå vad han verkligen känner. Men hon med dreads är inte alls i ett läge där hon vill förstå, för ingen fattar hur det känns, ingen fattar hur det är att inte längre vara med den enda person som man någonsin har velat vara med. Och vill vara med i resten av all evighet. För att komma över handlar inte alltid om att sluta älska, ibland handlar det bara om att tvingas förtränga. Tvingas förtränga allt det som färglägger universum. Så kan det kännas att (inte) komma över. Därför spelar inget-fucking-ting någon som helst roll för hon i dreads. Därför är det så lätt hänt att det mellan hennes klor smulas sönder ännu ett tonårshjärta som från början enbart bestod av goda avsikter och höga förhoppningar. Kanske är alla hjärtan utformade på ett sådant vis från början.

Våra miniatyruniversum tränger in i varandra och sätter alla hjärtan på kollisionskurs. Alla goda avsikter till trots. Vi skadas och skakas av personer som inte förtjänar att få oss att rubbas, personer som inte förstår hur fantastiska vi är. Vi tänker att någon måste fatta det någon gång. Eller vi vill i alla fall tänka att någon måste fatta, men mest tänker vi bara motsatsen: känslorna lever sitt eget liv bortom tanken och vi är hundraprocentigt bergssäkra på att vi i all evig tid kommer att vara ensamma. Och sen kommer vi att dö. Oälskade och oknullade.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

kan inte riktigt sluta gråta nu.

detta var det bästa jag någonsin läst tror jag.




Hanna

det här var fantastiskt. och jag tror jag för evigt måste citera dig i det här: "Det handlar inte om onda avsikter, det handlar om att vissa människor i vissas liv inte kan vara mer än en prick i periferin. Du kan inte vara centrum i allas universum. Våra världar är för små för sådant. Alla människor kan inte alltid spela roll. En dag störtar han med kortklippt, rött hår rakt in i någon annan att förälska sig i, inte för att det var meningen, utan för att det bara blir så. Det blir så ibland. Men hon är enbart intresserad av något fysiskt eller ensamhetsbortträngande eller någon-vem-som-helst. " SÅ. HIMLA. BRA.

glöm aldrig det.


pamela

det där är sant. duktigt och bra tänkt!


maria

Det är som att läsa en riktigt bra bok, man fastnar verkligen i texten och kan inte sluta läsa. Tidig morgon och den här texten får mig att bara vilja dricka kaffe hela dagen och sitta på en balkong tills det blir kväll.


H

just precis så.


maria

håller med h.


sara


L

Mitt i bulls eye, Juliano. Precis där. Rätt i prick och jag tror att jag måste läsa den här texten tusen gånger om för att förstå den på ett ännu känslosammare plan, förslagsvis när jag är högt över molnen eller djupt ner i graven.



Fantastiskt.


Fanny

ajajaj, blir så himla ledsen av att läsa där här, för igår smulade jag sönder nåns hjärta lite grann. du är så duktig och det du skriver är så sant.


m

Wow. Helt fantastiskt helt enkelt.


En till Maria

Julia det där var så fint så jag vet inte vad jag ska säga.


Moa

åh herregud! jag hade gåshud genom hela texten. så fint


isabelle

s fruktansvärt otroligt fantastiskt vackert och bra och sant att jag genast var tvungen att kopiera detta i ett word-dokument på datorn. Som vanligt önskar jag att jag kunde skriva som du.


Josefine

Upp