ohhboy

Något enhetligt och sammanhängande och vettigt och svarserbjudande var tanken. Men att få alla trådar att sammanlöpa och kaoset inuti att lugna ner sig och ge mig totalt raka besked är sällan enkelt.

Igår kväll skrev jag såhär:
Tvärt vände vinden och jag ifrågasätter varken hur eller varför. Det var väl dags helt enkelt, något i mig hade fått nog. Magkänslan vreds rätt och livet störtade tillbaka in i varenda ven och artär och kapillär och jag vet inte ens vilka blodkärl som är syrefattiga och vilka som är syrerika men känner att det i liknelsen är fullkomligt irrelevant. En liten stund var allt väldigt mörkt. Fullkomligt kolsvart. Nuet kändes trasigt och jag saknade inte någon dåtid och längtade inte efter någon framtid. Jag darrade för att jag redan hade gjort mitt yttersta för att förändra allt det yttre, för att jag redan hejvilt hade bytt ut alla faktorer i alla ekvationer och satt ett likhetstecken mellan Julia och lycklig-eller-åtminstone-väldigt-glad. Det är väldigt viktigt att tillåta sig själv att tro på någonting fint, men det förlänger också avståndet till avgrundens botten med sisådär tretusen meter. Det gör helt enkelt ondare när det väl gör ont. I september genomförde jag en fysisk flytt i förmån för psykiskt välmående och visste att det skulle bli både fantastiskt och fruktansvärt. Men kolsvarta dagar är lika kolsvarta hur mycket man än har räknat med att de ska komma. Och det där inuti som aldrig blir riktigt mjukt och lent och följsamt är svårt att komma överens med hur många gånger smaken av asfalt än har dröjt sig kvar mellan ens tänder. Bäst i världen kan jag vara på att kliva ifrån och åka bort och våga utåt, men i mig själv har jag ibland ingen kontroll alls.

Ikväll skriver jag såhär:
Bli inte kär i mig. Redan innan är det en dålig idé och redan från början är slutet nära. Kyss mig inte som om du menar det och titta mig inte rakt in i ögonen och kalla mig absolut inte för ideal. Jag minns inte hur det känns att verkligen känna och jag vill inte alls men samtidigt mer än någonting annat. Det är tråkigt att vakna och det är tråkigt att somna och däremellan vill jag hålla hårt om någon som inte försvinner även om jag får för mig att lossa mitt grepp.

Annars då:
Här borde jag egentligen avsluta detta inlägg (o)stilrent genom att skriva punkt punkt punkt. Att klaga hjälper nämligen varken mig eller er. Att skriva om hur varje formulering har använts till förbannelse och ständigt känns mer sann och fantastisk än här. Evighetslänge synar jag olika personers skrivna magi och mentalt dunkar jag huvudet hårt i mitt bord medan jag gråtskriker "VARFÖR FÖRSÖKER DU ENS?". Utåt ser jag nog mest likgiltig ut. Fumlar/famlar/ramlar runt i mina formuleringar och försöker trycka undan den där tryckande osäkerheten för att den inte kan föra mig någon annanstans än ingenstans. Jag hittar inga riktningar i mitt skrivande och vill för en gång skull känna fingrarna röra sig per automatik över tangentbordet. Men istället suckar jag. Skriver om och omskriver. Varenda mening är en evighet och vartenda stycke tappar sin kärna för att jag ändrar och förändrar i en och en halv timme allra minst. Jag suckar och gäspar och skjuter upp och sparar i olika dokument som sedan glöms bort. Punkt punkt punkt.

Och en liten hälsning också:
Ni som låter oroliga i kommentarerna. Var inte oroliga. Jag landar alltid på fötterna och väldigt mycket av det som finns här är koncentrerad ångest i textform som inte alls ger en fullständig bild av hur jag mår. Fokusera istället på en skrattande typ med alldeles för stor, militärgrön vinterjacka som går med skuttiga kliv längs Warschauer Brücke om morgnarna och fikar upp alldeles för mycket av sina pengar och lär känna fantastiskt bra personer och köper risgryn och lyssnar på tacky julmusik och hänger i hemmafestskök om fredagsnätterna och lördagsnätterna. Jag är nämligen väldigt mycket den personen också, men det är svårare att skriva om under kvällar när kylan kommer både utifrån och inifrån.