ohhboy

Du, det är så mycket som gör ont. Mest är det nog jag själv som gör ont i mig själv. Jag placerar allt tyngre förväntningar på mina axlar men blir ändå förvånad när mina knän viker sig under kroppen. En enda person kan inte rädda hela universum och man kan inte ta tag i alla aspekter av sitt liv varenda vaken minut och att inte gå till språkskolan en dag betyder inte att man är en dålig människa och alltid kan man inte vara sitt allra mest fantastiska jag och att ha bredare lår än flickkvinnorna i Vogue är mer än okej.

Du, jag vet att vad jag tänker och känner låter fullkomligt absurt när jag skriver ner det, det tycker jag också, men i mitt huvud förvandlas alla otänkbarheter till logik och all mänsklighet till otillräcklighet. Ibland önskar jag att jag började gråta över mina egna orimliga förväntningar, men jag tycks helt enkelt inte riktigt förstå hur orimliga de verkligen är. Istället är det min inbillade otillräcklighet som får mig att bryta ihop. Det känns liksom som att jag aldrig kommer att passa in i alla tillräckliga personers tillräckliga sammanhang. Jag vill skratta lika genuint som alla dem tillräckliga och verkligen inte alls bry mig om hur mina Cheap Monday-jeans sitter på kroppen.

Du, jag vet att allt det här handlar om självkänsla och självförtroende. Jag vet att otillräcklighet och tillräcklighet är två ord som är omöjliga att definiera och att det bara är i ens egna ögon som man är just precis sådär skitdålig. Men det är ju bara mina egna ögon som jag kan se med. Det finns ju ingenting som heter total objektivitet. Jag glider omkring i min egen värld med min egen världsbild och mina egna världsliga problem och vet inte alls hur dåligt just du mår när du plötsligt inte kan få de där jeansen över låren längre eller när tid plötsligt förvandlas till en bristvara och du inte längre hinner med ditt allra största intresse.

Du, jag tycker ju egentligen att perfektion är skittråkigt. Ingenting handlar om kroppsstorlek och allt om självförtroende. Jag vet att det inte ska vara såhär och att man ska älska sig själv och vara stolt och nöjd och glad och tacksam. Men det är svårt för mig ibland. För dig också kanske.

Du, jag tynger ner mina axlar med tunga förväntningar för att komma någonstans istället för ingenstans. Och det kan ju vara någonting jättebra. Men när man blir hjärtekrossande besviken av att inte alltid nå hela vägen fram är det någonting som är fel. När man får ångest av att slappna av, för att man känner att man istället borde rädda universum, är det någonting som är fel.

Du, jag försöker få mig själv att förstå att det är mer än tillräckligt att bara må okej och att bara vara. Jag försöker få mig själv att förstå att det är jag själv som gör ont i mig själv. Det finns ingen omvärld som jag måste imponera på. Alla andra är nämligen, precis som jag, uppslukade i sina egna världar med sina egna världsbilder och sina egna världsliga problem.