ohhboy

tre låtar

Ösregn mot plåttak, en bleknad gardin, smala randiga sugrör, pioner, hallonsoda, trasmattor, knähögt gräs, blåvitrutiga dukar, daggdroppar i trädgården, en skog att försvinna in i. Tre svenska låtar råkar vara de allra vackraste låtarna jag vet. Två av dem är ursprungligen skrivna på engelska, men vad spelar det egentligen för roll? Jag skulle tro att ni har hört alla tre, men om så inte är fallet tycker jag att ni borde lyssna nu (alla tre har framförts av otaliga artister, här har jag länkat till mina favoritversioner, bara klicka).
Jag ger dig min morgon – Fred Åkerström
Men bara om min älskade väntar – Nationalteatern
Trubbel – Monica Zetterlund

två filmer

Mary and Max
“Mary Dinkle’s eyes were the colour of muddy puddles. Her birthmark, the colour of poo.” Fullkomligt och totalt älskade jag den här filmen redan första gången jag såg den. Jag tittade om och om och om igen och så har det sedan fortsatt. Det är år 1976 i Australien och åttaåriga Mary Dinkle är väldigt ensam. Hennes mamma dricker cooking sherry mest hela tiden och hennes pappa ägnar sig helst åt att stoppa upp djur. Mary beslutar sig för att skriva ett brev till en M. Horowitz i New York, i hopp om att finna någon slags vän. Berättarrösten, soundtracket, animationen, detaljerna, färgskalorna, vinklarna, humorn, ärligheten, karaktärerna. Det är så mycket som är ren perfektion i denna film. Mary And Max är tragikomisk på det allra bästa av vis.

Weekend
Jag grät och jag skrattade. Jag pausade flera gånger om bara för att hinna andas lite. Weekend är en film om att dra hem någon från en klubb och kanske egentligen inte förvänta sig så mycket mer, men ändå hoppas. Allt var så ärligt och fult och naket och vackert och sorgligt och intimt och fint och sexuellt på en och samma gång. Filmen är realistisk och romantisk och allt däremellan. Det är spelen som vi människor spelar och det är förväntningarna i luften och det är hur allt vi har varit med om påverkar oss och det är homosexualitet i ett heteronormativt samhälle. Bara se den.

en tv-serie

Girls
Ja, det är en dödssynd att ha råkat missa detta mästerverk till tv-serie. Inte för att jag egentligen tror på dödssynder eller så, men ni borde verkligen se Girls. Lena Dunham har skapat serien, regisserar och spelar huvudrollen. Och jag vill bara få äran att slicka hennes fötter förföriskt. Serien handlar om några kvinnor i tjugoårsåldern som bor i New York, och ja, det är bara just precis det som serien handlar om. Allt. Bara. Är. Just. Precis. Som. Det. Är. På. Riktigt. Och att det ska ha varit så jävla svårt att få fram det tidigare stör mig något otroligt. Allt går åt helvete och sedan är det liksom lite bra och sedan är det lite dåligt och sedan är det mest bara som det är och sedan är man bäst i världen igen och sedan gör allt jävligt ont. Åh. Perfektion. Jag lovar att varenda scen handlar om mig. Vartenda självcentrerat ögonblick, varje pinsam strumpbyxavdragning i varje misslyckad sexscen, känslan av att vilja ha så väldigt mycket mer men sedan springa i motsatt riktning när det väl nästan händer, varje ensam fuldansning till Dancing On My Own, och att på fullt allvar säga ” I think I may be the voice of my generation. Or at least a voice. Of a generation.”

// er julia