ohhboy - nyårsaftonspanik // nyårsaftonsinsikter // nyårsaftonsärlighet // GOTT NYTT ÅR!

nyårsaftonspanik // nyårsaftonsinsikter // nyårsaftonsärlighet // GOTT NYTT ÅR!

Och så befinner jag mig plötsligt i min oergonomiskt supermjuka säng i Berlin. När jag försöker fylla i en årssammanfattningslista drabbas jag nästan av panikångest. Tänk om mitt liv inte rör sig framåt? Bara bakåt? Eller möjligtvis i cirklar? Är det de yrkesmässiga prestationerna som ska staplas på hög? Eller soltimmarna? Eller hur mycket jag har fått hångla? Är det mitt mående som definierar mitt år? Eller hur många likes jag har fått på mina profilbilder? Handlar det hela om att framställa mitt liv så rosaskimrande som möjligt? Kommer ni att bli avundsjuka då? Är det meningen? Eller ska jag vara så ärlig som möjligt? Ska jag skriva om paniken och tårarna? Sammanfattar jag mitt tvåtusentretton för min egen skull? Kommer jag att hjälpas av att svart på vitt se vad som har fungerat bra och vad som har fungerat dåligt och vad som definitivt måste förändras tvåtusenfjorton? Fokuserar jag alldeles för mycket på vad som måste förändras? Fokuserar jag alldeles för mycket på mig själv och alldeles för lite på andra? Handlar allting om hur andra ser på mitt liv och ingenting om hur det fungerar att leva mitt i det? Fokuserar jag alldeles för mycket på samtal och närkontakt och alldeles för lite på världspolitik? Hur ska vi egentligen göra för att krossa patriarkatet? Varför struntar jag så ofta i att skriva om viktiga saker bara för att jag tänker att jag kan för lite och därför inte har rätt att uttala mig? Gör jag någonting rätt? Vad är rätt? Är det okej att göra allting fel?

”FUCK THIS SHIT!” är vad jag vill skrika högt och tydligt. Men visdomsorden och klyschorna och förväntningarna och de välredigerade Instagrambilderna och de välformulerade debattartiklarna haglar in från höger och vänster och då är det så svårt att känna sig tillräcklig. För jag vill ju göra allt och lite till. Jag vill ju ha det där självförtroendet och den där champagneflaskan och den där själsfränden och det där kreativa arbetet och de där magiska hemmafesterna och den där avslappnade inställningen till livet. Jag vill inte bry mig alls och samtidigt ha allt. Jag vill bry mig mest av alla och förändra liv. Jag vill åka till en ö väldigt långt bort och bara somna i en hängmatta under en palm.

Det är klart att ingen människa är fullkomlig. Men ibland är det så svårt att sluta jämföra sig och istället tänka att det är okej att inte ha alla bitar på plats jämt och ständigt. Ibland skrattar jag så mycket att jag får ont i magen. Ibland vrids mina organ sönder av ångest. Jag befinner mig i mina drömmars stad och försöker förverkliga min glittrande dröm om att skriva en roman. Jag håller om mina vänner när de mår dåligt, stryker min hand över deras hår, tröstar. Men jag kan inte vara där varje gång de gråter och även vänskapskärlek kan vara svår på distans. Ofta tänker jag en sak men känner en helt annan. Jag är inte aktiv i F! eller Amnesty, utan skänker istället den där lilla summan pengar och hoppas på förändring. Min familj är precis lika uppfuckad som många andra familjer, men just nu är jag så otroligt stolt över både min pappa och min mamma som har tagit tag i sina liv på helt skilda vis. Alla texter som jag har skickat in för publicering har blivit publicerade. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag borde sluta äta eller börja spy. Ganska ofta tycker jag att människor som jag träffar är oerhört ointressanta. Jag är inte fullkomlig. Och jag försöker lära mig att det är okej, att jag är okej.

Jag önskar er härmed ett hejdundrande tvåtusenfjorton! Ett år då vi lär oss att tycka om oss själva och varandra. Ett år då vi förverkligar allt eller inget eller lite lagom och tycker att vi är okej oavsett. Ett år då vi säger farväl till rasisterna och röstar in feministerna. PUSS!