EFTER GYMNASIETRYGGHETEN (önskeinlägg den elfte december)
Vad är det viktigaste du har lärt dig efter gymnasietryggheten?
Det viktigaste jag har lärt mig, och fortfarande håller på att lära mig, är någonting som jag har skrivit om många gånger. Att det är okej att inte vara bäst, okej att inte klara av, okej att göra hur fel som helst. ”Vilken självklarhet!” kanske ni tänker. Och det är ju jättebra. Jag önskar verkligen att det var en självklarhet för mig också.
Men så länge jag kan minnas har jag varit väldigt duktig. Jag har stannat innanför alla linjer och skolkat kanske två gånger under hela min skoltid och försovit mig lika många. Jag har alltid gjort alla prov och jag har alltid fått högsta betyg. Jag drack ingen alkohol under min högstadietid, jag rökte inte några cigaretter. Jag kom aldrig hem för sent och jag såg det alltid som en självklarhet att fira midsommar med min familj.
Jag har alltid gjort allt det där. Jag har alltid varit den duktiga flickan. Jag har ständigt likställt mina prestationer med mitt egenvärde. Sedan jag slutade gymnasiet har jag börjat utforska vad jag är utan min duktighet och mina prestationer. Jag har försökt ta reda på hur mycket Julia som finns kvar om jag struntar i det där och det där och det där. Jag har undrat varför jag har betett mig som jag har gjort, om det har med mig att göra, eller kanske min uppväxt, eller kanske patriarkatet, eller kanske det svenska skolsystemet. Jag har insett att världen inte går under om jag skolkar från min språkskola en gång i veckan eller går ut och dricker fem glas vin istället för att skriva en text.
Jag är medveten om att det inte är särskilt häftigt att vara den duktiga. Den som räcker upp handen hela tiden är inte särskilt omtyckt och det är inte särskilt ballt att umgås med den som ständigt tar på sig en ledarroll och vill att allting ska vara ordnat och färdigt och okej. Jag vet ju allt det där. Men samtidigt är detta ett klassiskt fall av ”damned if you do, damned if you don’t”. Ni vet när någon skön jämställdistsnubbe undrar varför en bryr sig om sexuella trakasserier i Sverige när kvinnor våldtas brutalt i krigsdrabbade områden? Ni vet det där med att en aldrig kommer att bry sig om rätt frågor eller bete sig på rätt vis eller välja rätt karriär? Om jag bryr mig för mycket är det irriterande och om jag inte bryr mig alls så är det också åt helvete. Om jag ständigt får MVG är det fel och om jag aldrig får godkänt är det fel.
Vi ska ha total balans i våra liv. Vi ska vara duktiga, men inte för duktiga. Vi ska bry oss om hur vi ser ut, men vi ska inte se konstgjorda ut. Vi ska prestera i skolan, men inte räcka upp handen för ofta. Vi ska resa runt och hitta oss själva, men vi ska också vilja skaffa oss en seriös utbildning om ett år eller två. Vi ska göra allt och lite till. Dessutom blir vi matade med tanken på att vi är våra karriärer och att vi lever för att arbeta. Och då är det fan inte konstigt att många av oss likställer våra prestationer med vårt egenvärde, att många av oss tänker att vi är värda skit och zilch och ingenting när vi ligger under vårt täcke en tisdagsmorgon trots att vi egentligen borde ha varit på jobbet för två timmar sedan.
Älskar det här. Bra svar. Just nu är jag i Oxford och, typ, skiter i vad jag känt har varit måsten. Främst handlar det om att komma ifrån en socialitet som jag tyckt känts för tung, att vara trevlig och sprudlande och alltid där. Jag tror att jag släppt min duktighet lite allt efter hand, hittat någon slags kombination som jag känner mig bekväm i. Kanske för att jag gått i klasser där det knappt fanns duktighets/skolambition, och det smittade av sig, trots att jag egentligen har duktighetstendenser.
Men hur som helst. Gud vilken bra text. Har just skrivit något riktigt trassligt om konstnärsskap och/som yrke, och kände bara när jag läste detta att allt var så himla strukturerat och innehållsrikt och en kan läsa analyserna bakom en mening, trots att det bara står "kanske är det uppväxt/patriarkat/skolsystem". Väl rutet, och snyggt rutet.
Hanna