Men Julia, vad gör du i ditt liv då? Jag vet inte, jag kanske lever. Kanske är det så. Kanske är det så att någonting för en gång skull faktiskt spelar roll. Kanske är det så att sommarväxternas skönhet för en gång skull inte spelar roll. Allt skulle liksom kännas magiskt även om det ösregnade. Byter möjligtvis ut ensamheten mot tvåsamheten och saknar då ensamheten och när den väl är tillbaka saknar jag tvåsamheten igen och ahhhhhh vem är jag och hur är det meningen att det här himla livet ska kännas egentligen?
Eller:
Det är så vackert hur dina fräknar, hur dina händer, hur ditt skratt.
Men samtidigt:
Det är så sorgligt hur jag alltid är mig själv närmre, hur det där lilla glappet ständigt kommer att finnas kvar.
Och för att förenkla:
Det är så förtrollande hur det mousserande vinet glittrar i de svagt rosa plastglasen.
ELLER BARA IDENTITETSKRIS OCH SNÄLLA SKRIK NÅGONTING RAKT IN I MINA HÖRSELGÅNGAR VAD SOM HELST FÖR JAG VET INTE VEM JAG ÄR ELLER VART JAG ÄR PÅ VÄG.
"Hur jag alltid är mig själv närmre" just så.
oroshjärta