ohhboy

Det inte så fantabulösa ordet verklighetsfrånvänd togs idag till helt nya höjder i Metros bilaga om att studera. En nätt liten intervju med mig fick plötsligt rubriken ”Julia lever författarliv i sina drömmars stad”. Detta trots att jag ägnade e-postintervjun åt att försöka förklara att jag mest raderar allt jag någonsin har skrivit, dricker lite öl, och sätter mig i livstidsskuld till CSN. Dessutom rycktes ett citat helt ut ur sitt sammanhang, förstorades upp och gavs fetstil. Jag försökte skriva några ord om expat-situationen och gentrifieringen, men resultatet blev: ”Det är inte särskilt knepigt att hitta boende i den här staden, jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet med trägolv.”

Alltså. Först skrattade jag bara jättehögt. Sedan skrev jag en Facebookstatus om hur högt jag skrattade och om att jag snart, likt paret i den mest pompösa artikeln någonsin (läs!), skulle låta ”vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad liera sig med äggnudlar och räkor.”

Det är fascinerande hur en tillvaro kan vridas och vändas på i media (och i bloggar) för att framstå så magisk som möjligt. Det händer att resultatet blir fullkomligt verklighetsfrånvänt och väcker avsmak hos läsaren, men många gånger trippar resultatet istället försiktigt omkring innanför vissa bubbelgumsrosa gränser och framkallar avundsjuka hos den som läser. Så sitter en plötsligt fast i en vrålande känsla av att det egna livet kanske inte är fullt så förtjusande/meningsfullt som det kändes som för sju minuter sedan.

Jag tror definitivt att det kan finnas en fara i att cross-processa spyor tills de ser ut som italienska, stenugnsbakade pizzor. Det kan vara farligt att skriva att ”jag lever författarliv i mina drömmars stad” utan att utveckla påståendet vidare eller nyansera bilden. För i den här jävla världen ägnar vi oss redan åt så mycket ifrågasättande av oss själva att vi inte behöver ytterligare en person som sparkar på oss när vi redan ligger ner. Allt som oftast händer det att vi värderar vårt eget liv i förhållande till andra människors liv, att vi är ”bra” först när vi är ”bättre” än någon annan, att vår tillvaro är ”spännande” först när den är ”mer spännande” än någon annans tillvaro, att vi är ”lyckade” först när andra personer anser oss vara ”lyckade”, eller först när vi har skaffat oss det där huset eller det där jobbet eller det där glittrande leendet som ska få människor att falla som furor framför våra fötter. Det är hjärnspöken och luftslott. Det är en tävling utan slut som alldeles för många gånger leder till otillräcklighetskänslor och psykisk ohälsa. Trots att en i själva verket inte är otillräcklig alls, utan bara alldeles mänsklig. För vad jag beskriver ovan påminner mycket om kvinnans roll i ett patriarkat - formen är så trång att den är omöjlig att få plats i, ramarna är skeva, och hur många hus en än köper så blir inte resultatet ”perfekt och lycklig”.

Och på många vis är en cross-processad spya en lightversion av allt det här, ett någonting som kan få det att skava i osäkra kroppar, ett fabricerat bevis på att vi inte lever ett lika lyckligt och perfekt liv som den där personen som la upp den där italienska, stenugnsbakade pizzan på Instagram.

Vad jag menar är inte att överromantiserande tidningsartiklar/bloggar/filmer/böcker borde dra dit pepparn växer. Verklighetsflykt är hur viktigt som helst, ibland måste en få drömma sig bort, annars överlever en nog inte. Vad jag menar är istället att vi måste bli lite bättre på att måla upp flera olika nyanser, lite bättre på att skriva om hur allting också kan kännas när en lever författarliv i sina drömmars stad. Ingen människas tillvaro utgörs av orden perfekt och lycklig. Personen som cross-processade den där bilden av en spya har förmodligen en minst lika uppfuckad familj som du, bajsar förmodligen lika ofta, går förmodligen omkring med lika tunga otillräcklighetskänslor.

Och det får vi aldrig glömma bort. För det är mitt i allt det skeva som vår mänsklighet finns, och om vi blir lite bättre på att prata om den där skevheten så tror jag att den här världen kan bli en plats med mycket mindre ångest och mycket mjukare konturer.

MVH Waschcenterfilosofen