ohhboy

Okej. Nu har jag haft den mest oproduktiva (och samtidigt inte avslappnande!!!) helgen på oerhört länge. Ibland blir det väl så, antar jag. (Någonting annat som bara blir är att jag aldrig kommer att sluta överanvända ord/uttryck som oerhört, magisk, bombastisk, fin, överanvända, fullkomligt, fasligt, onekligen, dansa sönder, totalt, just precis exakt.)

Men nu till någonting annat. När jag en skymningslen, rosaskimrande afton (alltså i fredags) satt i fönstret på Waschcenter Schnell & Sauber (mmm, tvätta och torktumla en fredagskväll, roligt, high life, yolo) och tittade ut över Hermannstraße (en gata som nästan ger mig förälskelseskakiga knän trots att den säkerligen skulle kunna röstas fram till Berlins fulaste) började jag skriva. Och sedan skrev jag konstant i trettio minuter om allt som bara s n u r r a r. För just nu trängs så så så mycket innanför mina revben och mitt pannben att jag inte ens nästan hinner med. Det fungerar inte ens med ”att göra”-listor. Ingenting känns tillräckligt konkret och nu-gör-jag-verkligen-någonting-igt. Trots att jag böjer verb. BORDE INTE VERBBÖJANDE KÄNNAS MENINGSFULLT? BORDE INTE GRAMMATIKNÖTANDE KÄNNAS UPPFYLLANDE? VAD ÄR MENINGEN MED LIVET EGENTLIGEN? Nästan alla mina vänner och nästanvänner och bekanta har flyttat härifrån. Igen. Bara den grejen är ju något som en kan dö av, detta ständiga börja om börja om börja om. Och jag tänker att jag vill flytta härifrån i december för att studera psykologprogrammet i Lund och bo in mig i en möglig garderob i Malmö för femtusen kronor i månaden. Börja om igen? Och jag tänker att jag aldrig någonsin vill flytta härifrån. Strunta i att börja om? Det är så jävla många skor och de bara klämmer överallt. Och när jag hamnade i Kraków alldeles själv för att bussarna till Berlin från Katowice var fullbokade och för att jag ville uppleva någonting mer och för att jag bara ville gå omkring någonstans utan att hitta och utan att någon visste mitt namn, då, då träffade jag givetvis en person som snurrade till allting ännu ett varv och det funkar ju inte alls tänker jag och jag är ju så lycklig i mig själv eller herregud vad betyder ens lycklig men när är det egentligen värt att kasta sig utanför sig själv och in i en famn och vad betyder ens förälskelse och om personen kan använda google translate och av någon anledning har letat upp min blogg så kommer ju allt ändå att gå åt helvete nu på en gång men det kanske är bäst så och det är ju viktigt att verka sval och oberörd och det har jag ju alltid varit urusel på och kanske kommer det inte ens att bli en fortsättning på vår början så vad skriver jag ens om varför skriver jag ens vi och vår och varför snurrar allt så? Och jag har fått extraräkningar från mitt elbolag och från min hyresvärd på grund av att element är någonting som tydligen inte får användas alls i det här landet (jag var ju duktig och tysk, stängde av alla element när jag gick hemifrån, satte bara igång eventuellt element när jag befann mig i eventuellt rum, tog på mig en extra kofta, fick nästan lunginflammation, men nähä nej nej). Och jag har hört att människor har en buffert, att människor liksom räknar med allt det där oförutsedda trots att det ju är just oförutsett, att människor har fonder, aktier, arv, att människor har ätit hummer, att människor förälskar sig om och om igen och tycker att det är värt det, att människor är så fattiga att de inte har någonting annat än pengar, att människor sover på parkbänkar, att människor bygger parkbänkar som det är omöjligt att sova på, att människor dör av att dricka smutsigt vatten, att människor tycker att hummern inte smakade så gott just idag och därför inte äter upp den, att människor dödas i folkmord, att omvärlden inte erkänner det som folkmord.

Allt som bara är i mig hela tiden och känns och känns och känns. Och jag tänker och jag tänker om och jag tänker bara lite till. Ibland frågar jag mig själv varför jag tänker så jävla mycket hela tiden, vad det egentligen är jag försöker komma fram till, vart jag tror att mina tankar ska leda mig? Vad är meningen med alltihop, egentligen? Jag tror inte att någon någonsin har kommit underfund med det, att det finns ett entydigt och övertydligt svar. Vissa människor tänker säkerligen att de vet vad som är meningen med livet, att det har hittat rätt. Min fasta övertygelse förblir ju dock den att de lurar sig själva, att det inte finns någon mening. Min andra fasta övertygelse är ju dock den att jag önskar precis samma sak för mig själv. Jag vill lura mig själv så totalt att jag inte förstår att jag lurar mig själv, hitta någonting att tro på så helhjärtat och fullkomligt att allt annat blir falskt och bedrägeri, finna den där enda vägen och det där inre lugnet, sluta se på kris som mitt permanenta tillstånd.

Men mitt i det här himla förvirringstillståndet går jag också omkring och är så... glad? Och liksom väldigt mycket lugnare om en jämför med hur olugn jag brukade vara under min tonårstid när allt i mig bara skrek JA NEJ JA NEJ JA NEJ (men aldrig kanske/möjligtvis). Och då är jag ju faktiskt lugn. Relativt sätt, alltså. Och alla känslor måste väl ändå mätas i relation till andra känslor? Och jag kan väl omöjligt jämföra mitt eget lugn med någon annans lugn, min egen förvirring med någon annans förvirring?

Jag kommer inte att lyckas nå någon slutsats i det här blogginlägget.

MVH
er förvirrade favoritklump julia