ohhboy

Och plötsligt har jag bytt liv ännu en gång. Sedan fem dagar tillbaka befinner jag mig i Stockholm. Sedan fyra dagar tillbaka är jag tjugotvå år gammal. Sedan två dagar tillbaka arbetar jag på Färgfabriken (min bror jobbar där och har gulligt nog lyckats fixa in mig i schemat nu i december). Egentligen vill jag skriva så mycket mer om hur allt känns (heh, hur många gånger har jag skrivit den meningen i bloggen), men alldeles snart måste jag gå iväg till jobbet. Så här kommer istället två bilder från min förmiddag och två texter från Berlin. Två världar som kolliderar, med andra ord.

sextonde november

Zombietillstånd efter klubbtillstånd, men rastlösheten är förlamande och vi lever ju bara en gång, så varför inte dansa ännu en natt? På S-bahntåget kärleksförklarar vi varandra rakt in i solar plexus och Pfefferminzlikör smakar precis som munskölj men har helt andra kvaliteter. Dörrvakterna säger zu dritt? och vi nickar (medvetet omedvetet) och blir insläppta. Hej säger jag till den halvstora folkmassan som dansar halvhjärtat, låt mig bli en del av dig, låt mig tappa bort mig. Hej säger jag till två personer bakom mig som pratar svenska och högst upp i hierarkin befinner sig tydligen den som bor i Berlin för det skakas händer och sägs wooooow att du verkligen bor hääääär assssååå. Jag är inte särskilt häftig alls, jag lovar, men å andra sidan försvinner nog mycket av er allra snubbigaste snubbighet om ni ser upp till mig, så låt gå. Det är möjligt att diskutera tolkningsföreträde och mansplaining även i berusat tillstånd mitt i natten, skapa fördomsprofiler av varandra, skratta mjukelakt.

När natten kanske borde kallas för morgon och inte ta vägen någon annanstans än hem till mitt trygga singularis under duntäcket, sätter sig en lagom mängd personer i en lagom stor taxi för att åka iväg till en lägenhet på Gabriel-Max-Straße i Friedrichshain, köpa mer öl och dansa till Ramlar. Britten som är med oss förstår nog inte riktigt tjusningen med Håkan Hellström. Mattan är mjuk mot mina handflator och skrattet kommer allra längst inifrån och når hela vägen upp till mina ögon.

Dagen efter är en måndag och jag tror att solen skiner, det känns så i hela kroppen trots att sovrummet vilar i skugga trots att klockan snart är skymning trots att mina kläder luktar klubb trots att täcket inte har något påslakan trots att lägenheten är bebodd av personer som jag inte har pratat med i dagsljus. Vi är fyra personer som går till Datscha för att äta eftermiddagsfrukost tillsammans, sträcka ut natten ytterligare några timmar, våga möta varandras blickar, kramas länge, skratta åt hur konstigt allt ibland blir men hur roligt det ändå är.

 

tjugonde november
Klockan 21:02 kommer han gående mot mig i en marinblå duffel, alla hans 190 centimeter, de svarta plastbågarna på plats över näsryggen. Vi sågs senast i september och då behövdes inga vinterkläder och jag trodde att jag aldrig skulle vilja träffa honom igen. När han gick ut genom min ytterdörr sa han ”see you” och jag svarade ”not on purpose”. Jag väntar utanför Kaiser’s vid Kottbusser Tor, fryser om mina händer, ser honom innan han ser mig. När vi kramas så luktar han precis likadant som förut men jag känner ingenting alls.

Hur lång tid tar det att lära känna en annan människas lukt?
Handlar det om tidsrymder eller om mottaglighet?

Det är bekvämt att samförståndshångla under en solnedgångshimmel vid Landwehrkanal en sensommarkväll i september, bekvämt att försvinna in under en annan människas hud för att slippa befinna sig inuti sin egen, bekvämt att hugga tag i vem som helst för att slippa fokusera på det inre kaoset. Han är inte vem som helst och jag är inte vem som helst, men vi är inte heller ens nästan gjorda för varandra (som om människor någonsin är det). Hans trasighet matchar min trasighet. Det kan ibland betyda allt men det kan också betyda ingenting och för oss var det definitivt inte tillräckligt.

Vögelchen är baren vi hamnar på. Vi pratar i så många timmar att alla andra gäster hinner gå hem. Vi dricker så många öl att vi kommer att må dåligt dagen efter. I hans ögon finns inte ens en tillstymmelse till blåögdhet, och mörkret väller in i mig. Det gör ont i mig när vi pratar, allt är ärligt och upprivande och renande och fruktansvärt och fantastiskt. Vi pratar om sådant som vi kanske inte brukar prata om med andra, allt det där som är för fult och för jobbigt. Jag förstår inte varför vi klarar av att vara så ärliga med varandra. Att umgås med honom igen är lättnad, är känslan av att jag ville ha honom av helt fel anledningar, är känslan av att jag nu blir varm av att få ha honom som vän och ingenting mer. Han har råkat träffat någon som han mår bra med. När han sa det till mig i telefon för en vecka sedan lät han osäker och ursäktande, jag blev nästan förvånad när jag insåg att det enda jag kände var glädje. Hon är tretton år äldre än jag och har en sjuårig dotter. Han beskriver det som skönt att omöjligen kunna betyda allt för någon, han skulle inte klara av det ansvaret, säger han. Medan andra kanske drömmer om att få bli någons hela universum vill han vara någonting utbytbart, den där glasyren som kanske gör kakan godare men inte nödvändigtvis behövs. Det är precis så han själv beskriver det. Jag kan inte komma fram till om det är deprimerande eller fantastiskt, sunt eller osunt, men jag vet att jag ibland kan känna precis likadant. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara en person som någon säger att den inte kan leva utan.

Vi delar på en börek och en multivitaminjuice på det enda dönerstället vid Kottbusser Tor som har öppet klockan halv sex en fredagsmorgon. När vi kramas hejdå så gör vi det länge, men samtidigt är vi väldigt övertygade om att vi kan leva utan varandra.