ohhboy

Och så stirrar jag rakt fram, undrar vad som verkligen betyder något för mig, undrar vad mitt liv borde handla om, undrar varför jag gör just det jag gör. Det är inte så att jag undrar på ett ledsamt vis, jag gråter inte, men mina senaste veckor har varit väldigt undrande. Ständigt har jag befunnit mig inuti mitt eget huvud och känt mig oförmögen att helt och hållet ta in andra människor i kaoset. Mest av allt har jag saknat att ha jättenära vänner bara en kollektivtrafiksresa bort. För vänskap är nästan synonymt med ångest för mig just nu, ångest över att inte räcka till. Jag är inte bra på att räcka till över internet, jag fungerar bättre i verkligheten. Vi kan inte ligga i min säng och sträcktitta på en dålig TV-serie, vi kan inte vardagshandla mat tillsammans på ICA, vi kan inte dricka te vid köksbordet, vi kan inte gå en snöstormig promenad en iskall tisdagsnatt. Vad vi kan göra är att smeka varandras kinder över Skype, skriva något utförligt om på vilka vis vi saknar varandra, hoppas att vi ses till sommaren eller nästa jul eller så.

 

Mitt i allt det här får jag dessutom ångest över alla nya bekantskaper och vänner som jag inte skaffar mig. Men jag orkar helt enkelt inte allt det nya just nu, och egentligen är det ju logiskt. Till slut gör det ont att alltid lämna eller bli lämnad. Till slut blir det jobbigt att säga hejdå och börja om. Men det är en konsekvens av att vara vid liv. Det är en konsekvens som jag med all min inneboende rastlöshet och rotlöshet borde ha blivit ganska bra på att hantera vid det här laget. Men kraftansträngningen som det innebär att famla efter främmande personers famnar och lära känna på riktigt blir ibland för mycket. Jag vill kunna hamna helt utanför mig själv, besöka en hemmafest där jag inte finns bland gästerna, slippa lyssna på mina egna berättelser och punchlines och hemligheter. Efter ett tag blir det långtråkigt att återskapa sig själv i olika sammanhang. Hur roligt och spännande jag än tycker att det är med nya människor så vill jag ibland umgås med personer som känner mig utan och innan, vänner som plötsligt börjar gapskratta och brister ut i ett ”det där är så himla typiskt dig!”

 

Den senaste tiden har jag blivit väldigt medveten om min brist på rotsystem och fasta punkter. Men eftersom det är en självvald brist så borde jag ju bara rycka upp mig. Ett nytt rotsystem kräver tid. Ikväll ska jag kasta mig ut, dricka vin med främlingar, försöka hamna utanför mig själv.