ohhboy

Det har varit sommar i mig så länge nu att jag inte skulle bli förvånad om vi redan befann oss i slutet av augusti. Men istället är det juni. Exakt tre år och en dag sedan jag tog studenten. Och då slår det mig plötsligt att jag är vuxen nu. Jag fyller tjugotvå i december, jag är inte ens nästan tonåring längre. Treårsperioderna staplas på hög, nu borde jag ha upplevt lika mycket som jag gjorde under mina år på Per Brahegymnasiet, men i själva verket har jag upplevt så otroligt mycket mer. De som pratar om sin gymnasietid som den bästa tiden någonsin måste definitivt ha gjort något fel efter studenten. För det är ju då allt börjar, det är då det riktiga självbestämmandet tar vid. Så kändes det i alla fall för mig.

Det var då jag slutade ha panikångest och magont. Istället för att lida vidare i Jönköping packade jag mina resväskor och satte mig på ett tåg mot Berlin. Efter att ha varit väldigt duktig i väldigt många år släppte jag kontrollen, kastade mig ut, upptäckte nya gator, hånglade upp främlingar, gick hem i gryningar. Tyskan kom in i mitt liv och jag skaffade mitt första jobb som inte var koncentrerat till en kort sommarperiod. Jag skaffade mig ett liv som för första gången helt och hållet var mitt eget. Men allt detta är egentligen mindre relevant. Den viktigaste förändringen skedde inuti mig, och jag märkte av den redan efter en månad i min nya stad, och skrev då så här på bloggen: ”Jag gläds åt att avstånd ibland är synonymt med distans. Det långa avståndet till Jönköping har skapat en helt ny distans i mig. Jag förminskar och förstorar saker till rimligare proportioner. Att inte längre vara kvar rent fysiskt har förflyttat mig i tanken.” För ingenting handlar ju om hur livet ser ut utifrån, det handlar om hur livet känns inifrån. Det går att känna sig ensam och övergiven mitt i en bombastisk solnedgång på ett tak i Berlin. Det går att känna sig överlycklig på en buss mellan Eksjö och Nässjö.

Att flytta till Berlin är det bästa beslut jag någonsin har fattat, men det betyder inte att mitt beslut var bättre än någon annans beslut. För mig har det alltid varit väldigt viktigt att komma bort. Hemstadsångesten och hemstadsföraktet spelade en tydlig roll i mitt identitetsskapande under tonåren, jag behövde tänka att jag var en av dem som inte skulle bli kvar, jag behövde tro på att livet snart skulle börja på riktigt någon annanstans. Och visst är det inte särskilt sympatiskt att känna ett sådant förakt, men det var nog nödvändigt för min överlevnad.

Nu har tre år passerat sedan jag tog studenten. Föraktet finns inte längre kvar, mitt universum har blivit större än så, min identitet är inte längre relativ till min hemstad. Jag har hunnit bo i fem olika lägenheter i två olika huvudstäder. Jag har studerat tyska på Hartnackschule, kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola, en kurs i Latinamerikas historia och en kurs om Harry Potter på Linnéuniversitetet, ett projektår på Sörängens folkhögskola. Jag har bytt Jönköping mot Berlin mot Stockholm mot Berlin. Jag har bytt Tokarp mot Friedrichshain mot Södermalm mot Stureby mot Västertorp mot Neukölln. Jag har suttit på en övergiven tågräls och undrat hur jag någonsin kunde bli förälskad i den där föredetta drogmissbrukaren med fleecetröja, jag har gråtit när människor har flyttat iväg, jag har själv flyttat iväg och inte gråtit alls, jag har sovit med dunjacka och dubbla filtar när elementen inte har fungerat, jag har blivit beskriven som någon som lever författarliv i sina drömmars stad och inte alls känt igen mig, jag har tappat kontakten med gamla vänner, jag har lärt mig att dricka kaffe, jag har varit nära att rusa rakt in i betongväggar när jag har tänkt att det är möjligt att göra allt på en och samma gång, jag har ringt min mamma med panikgråt i rösten, jag har hittat personer som skriver så här fantastiska saker till mig: ”När jag träffade dig i Berlin var du som en frisk fläkt av mod och en mjuk vind av övertygelse. Om du känner dig liten så jämför du dig med fel människor. De som du kan jämföra dig med: Lilith, Kristina Lugn, Niki de Saint Phalle, Jean Michelle Basquiat, Jesus den gamla godingen, Rembrandt, Kirkegaard.” Och även om allt det där inte är ens i närheten av sant, så är det vad som gör mig allra mest himlastormande överlycklig. Jag har hittat människor som jag verkligen älskar och som verkligen älskar mig. Jag har blivit förändrad av människor, jag har förändrat människor.