ohhboy - hur en måndag också kan kännas

hur en måndag också kan kännas

Igår fick jag och Adna finbesök ända från andra sidan av Neukölln. Givetvis var det den eminente Nils som kom cyklande längs Nogatstraße. Och förresten, om ni gillar korv lika mycket som Nils gör så borde ni definitivt läsa hans blogg här (typ det mest logiska bloggnamnet någonsin).

Och vad var det då vi skulle ägna oss åt denna måndagskväll? Jo, vi skulle fixa ihop den länge efterlängtade pajmiddagen. Paj till förrätt, paj till huvudrätt, paj till efterrätt. Men först blandade Adna ihop varsin whiskeybaserad drink.

Medan jag sprang omkring lite varstans, blandade ihop crème fraiche och ädelost, stekte lök och drack whiskey så ägnade sig Nils åt att knåda ihop sin deg. Vad tycks om min nya frippa förresten? Kan inte bestämma mig för om den grafiska klippningen med streck och trianglar tyder på att jag har väldigt mycket självdistans, eller absolut ingen självdistans alls. Lite samma sak som jag brukar fundera på när jag lyssnar på Indiedrottning av Orup alltså.

Adna var lika fin som alltid, och kunde ägna sig åt att ta det lugnt då hon redan hade fixat sin deg.

Och så blev det dags för middag! Till förrätt åt vi mitt mästerverk, nämligen en krämig ädelostpaj, här flott dekorerad med basilikablad.

Och till huvudrätt tuggade vi i oss Nils rosa skapelse som innehöll chevre, rödbetor, rosmarin och honung. Mmmmm!

Och när vi till slut orkade trycka i oss lite efterrätt så var det dags för Adnas strålande smulpaj med äpplen och kanel.

Efter en väldigt lyckad pajkväll försvann jag och Nils ut i skymningen. Han skulle jobba dagen efter och ville därför hem och sova, jag kände mig sugen på att umgås vidare och skulle därför möta upp några vänner på en bar vid Rathaus Neukölln.

Vi tog vägen genom Körnerpark. Ahhhhh, denna park!!!

Och plötsligt var jag någon annanstans. Någon briljant person har kommit på idén att bygga en bar på (parkeringshus)taket av Neukölln Arcaden. Klunkerkranich heter stället, och det levererade onekligen! Jag är redan så förälskad i den här staden att det är larvigt, och larvigare blir det när någon introducerar mig för en bar högt över taken, då kan jag inte ens nästan kontrollera hur hjärtat rusar och knäna skakar.

Elsa var givetvis lika magisk som alltid.

Jag poserade mer än gärna mitt i solnedgången.

Och så plötsligt är klockan fem på morgonen istället för tio på kvällen. Elsa och Maja har redan dansat färdig på Club der Visionäre som vi försvann vidare till efter Klunkerkranich. Jag sitter kvar i soluppgången med min tillfälliga vän Graham. Vi pratar om filosofiuppsatser, zombiefilmer, feminism, amerikansk politik och kapitalism. Ganska snart skuttar jag hem längs trottoarerna alldeles dansig av hur det går att spendera måndagsnätter i den här staden. Ahhhhhh!

(ursäkta hur cheesy hela det här blogginlägget blev, för tillfället är jag så ostig att hälften hade varit för mycket)