ohhboy

Sol mot plåt har en lukt och att få känna den redan i mars är så obegripligt att jag tappar fattningen. Och när fattningen är tappad följer ansvarslösheten. Vi dricker alkohol för många nätter i rad och ljuset trillar ner på fasaderna och utanför caféerna med fula typsnitt och halvfabrikat sitter gubbarna på rad och det luktar marijuana i varje parkhörn och vi sitter i en klätterställning och pratar om familjekonstellationer och vi sjunger något av Håkan Hellström och vi går genom ett ösregn och jag tappar min telefon i ett ösregn och det finns en jukebox där jag lägger i pengar och väljer Dancing Queen och jag förälskar mig i blickar och handrörelser och ögonglitter men bara på avstånd och technon tar sig in i hela mig och dansgolvet är en enda dundrande kropp och jag skakar på huvudet ännu en gång när ännu en någon undrar om jag inte vill köpa lite MDMA eller kanske prova ketamin?

Det är gryningspromenaderna och hur jag älskar dem. Himlen känns som mjukglass smakar. Människorna är på väg till sina jobb och jag är på väg hem till min tystnad. Tomflaskorna slängs, duschen sköljer bort allt, sömntimmarna samlas på hög. Och så är det möjligt att hålla på ett tag. Det är möjligt att börja om och om och om igen, vissa människor fastnar där, vissa människor gör aldrig någonting annat. Och det skrämmer mig så förbannat. Jag skapar linjer att rätta mig efter, regler att följa. Jag provar aldrig alla drogerna för att jag vet att jag skulle älska dem. Jag kombinerar verklighet med overklighet för att inte råka fastna för länge i någondera. Jag byter riktning och försvinner in i böckerna och skrivandet och långpromenaderna och sitter på Leuchstoff ännu en dag och beställer in ännu en kopp te. Jag befinner mig i köket i flera timmar för att laga en avancerad middag och jag broderar med guldtråd och läser artiklar på Wikipedia om berlinska stadsdelar och fäster paljetter i ansiktet och åker på utflykter till små förorter för att titta på låga stenhus och bländas av ett främlingsleende på en trång klubb.

Jag vill uppleva allt av allt, eller snarare mycket av mycket. Det enda viset på vilket jag tycks kunna skapa en känsla av helhet och sammanhang är att kombinera otaliga liv. Förstår ni hur jag menar? Jag är den som vill fly ut till en stuga i skogen men ständigt dansa i stroboskopljuset, den som vill dedikera hela sitt liv till skrivandet men mellan raderna hinna uppleva mer än någon författare någonsin har gjort. Och tidigare har jag valt att se på detta som en identitetskris, något förvirrat och förvirrande, något aningslöst. Men sakta försöker jag lära mig att acceptera att det inte handlar om en ständig flykt, att mitt liv inte är uppbyggt av motsatser, att det är helt okej att spreta, att det är okej att inte veta, att många andra människor fungerar på exakt samma vis. Och mitt i alla dessa funderingar känner jag mig märkligt nog helare än på väldigt länge.