you could mess up my life in a poem, have me divorced by the time of the chorus, there's no need to change any sentence, when you always decide where i go next

En rosaglittrande evighet har försvunnit förbi sedan jag senast hade ordning inuti mig. Det är inte så att allt brukar vara välsorterat och utrett, men det inre kaoset brukar åtminstone kännas någorlunda möblerat. Och sådant kräver givetvis ständigt ordnande och donande. Men nu har jag sprungit så fort så länge att jag inte ens nästan har hunnit med. Visst har det varit magiskt att hamna helt utanför mig själv, sådant brukar jag ju drömma om, att plötsligt vara så mitt uppe i livet att jag inte ens tänker på hur jag lever eller varför. Men jag har inte gett mig själv tillräckligt många mellanrum att andas i, tillräckligt många pauser för eftertanke. Istället har jag skyndat vidare till nästa hemmafest nästa besökare nästa technogolv. Och då är det inte märkligt att allt till slut exploderar i ett varför-får-jag-nästan-en-panikångestattack-nu-allt-är-ju-bra-är-ju-bra-är-ju-bra.


Eller? Är allt verkligen bra? Varför rusar jag? Var är det jag ska hamna? Vad är det jag vill uppnå? Av vilken anledning stannar jag kvar på den här klubben till tidig förmiddag trots att jag längtade efter min säng redan klockan två på natten? Är det verkligen värt att kasta borta okejmåendet bara för att ha ännu en galen grej att skriva om i mina memoarer?

Den här veckan skrek min kropp ifrån. Söndagmåndagtisdagonsdag har jag legat under mitt duntäcke. Jag har hostat och nyst, feberyrat och kallsvettats. Först igår var jag frisk nog för att kunna gå till tvättomaten. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Waschcenter schnell & sauber har orangeröda tvättmaskiner och stora fönster som vetter ut mot Hermannstraße. Människor kommer dit lika mycket för att tvätta som för att kanske få hamna utanför sin egen ensamhet genom att säga hej till en främling eller fråga hur den här torktumlaren egentligen fungerar. Igår köpte jag Wostokläsk (med smak av barrskog) och satte mig i ett av fönstren. Sedan tog jag upp en av texterna som jag ska ge respons på i mitten av juni, började läsa, började anteckna. Utanför fönstret övergick den mjölkvita torsdagshimlen sakta till en gråblå kväll med solsprickor i molntäcket. Machnosnubben som reparerar maskinerna gick omkring med en ölflaska i bakfickan och försökte laga tvättmedelsautomaten genom att slå på den upprepade gånger med knytnäven. En man med blont hårsvall och svart keps försökte lära sina två hundvalpar att gå fint. Ett par pratade högt på finska. På andra sidan gatan finns den lilla maskeradbutiken Zauberkönig, ett stenhuggeri, ännu ett falafelställe och ännu en kyrkogård. Högt ovanför trädkronorna sträcker sig betongpelarna vars lampor tidigare visade piloterna vägen till Tempelhof. Flygfältet ligger bara några hundra meter bort, och efter en folkomröstning i söndags står det klart att inga lyxlägenheter och sporthallar ska få förstöra det vackraste tomrummet i Berlin.

Hela min vecka har varit ett mellanrum och äntligen har jag fått andas in och ut ordentligt. Och idag luktar mitt sovrum nytvättat.

På sätt och vis är allt det här väldigt typiskt mig. Jag är väldigt allt eller inget. Antingen gör jag någonting helhjärtat eller inte alls. Antingen vill jag bara umgås med mina böcker eller så dansar jag högt högre högst över taken. Och då kan det vara ganska riskabelt att bo i en stad som Berlin. Sådant som i Sverige kanske anses absurt är här en helt vanlig torsdagsförmiddag. Gränserna för vad som är okej förskjuts hela tiden. Och visst var det vad jag drömde om när jag gick på gymnasiet. Alla de där surrealistiska nätterna i städer långt bort och alla de där främlingarna med välmarkerade käkben. Herrejävlar, vad jag drömde om dessa främlingar och dessa käkben! Men efter några för många technodanssteg i soluppgången längtar jag efter annat. Då vill jag inte se spår av vitt pulver på klubbtoaletten, då vill jag inte se någon slicka sig om läpparna slicka sig om läpparna slicka sig om läpparna efter att ha tagit för mycket. Då längtar jag efter en klubb som tänder lysrörsbelysningen i taket och ber alla att gå. Då längtar jag efter en sista buss hem. Då längtar jag efter P4 vid lördagsfrukostbordet. För visst är den här gränslösheten vad som gör Berlin fullkomligt magiskt, men den är också vad som gör Berlin fullkomligt fruktansvärt.

Om en vecka lämnar jag Berlin ett litet tag, då flyger jag till Sverige. Hela juni ska jag skratta och kramas och promenera och läsa och simma och vila i Stockholm och Göteborg. Och där emellan ska jag sträcka ut mig på en brygga vid Spexhultasjön, äta dillchips och dricka hallonsoda i min mosters sommarstuga. Jag kan inte tänka mig en finare junimånad. Och i slutet av allt det där kommer förhoppningsvis min kropp att längta så mycket efter Berlin att den värker och vrålar. Då är det ännu en gång dags att ramla dåliga gatan fram. Eller kanske bara dags att sätta sig i fönstret på Waschcenter schnell & sauber, läsa en bra bok, lyssna på tvättmaskinernas monotona dunkande, titta på hundarna ute på gatan.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Hej Julia!

Först och främst, tack för en jättefin blogg! ;) Det enda negativa med den är att den inte uppdateras lika ofta som jag skulle önska! Men du är helt underbar och sättet du skriver pa är major! Nu till min fraga, din svenska vännina som är frisör, kan inte komma ihåg hennes namn tyvärr (worst memorary ever), vilken salong jobbar hon pa, vart är den och hur bokar man en tid? Jag börjar sa ut som en grottmänniska nu men jag litar inte pa min schlecht deutsch för att kunna fa en nice haircut! :) Skulle vara sjukt tacksam för ett svar! BTw, jag hänger gärna nan dag om du vill! :) Jag är über trevlig! ;)

Ha det fint i svearike! ;) Bis gleich!

Xx

Svar: Hejhejhej David/-off, ursäkta absuuuurt segt svar. Och tack för fina komplimangerna! (((: Gissar att du kanske redan har klippt dig nu, haha, men frisörväninnan heter i alla fall Linnea och klipper hår på Basement 8 (http://unlike.net/berlin/escapism/basement-8-salon) som ligger på Spreewaldplatz 8, alltså precis vid Görlitzer Park. Hon är helt galet grym på att klippa! Alla som jobbar där snackar åtminstone engelska, tror dessutom att ytterligare någon kanske är svensk. Det brukar kosta 25 euro för en klippning, och jag gissar att det går att hitta salongens telefonnummer någonstans med hjälp av Google eller Facebook, heh. Annars kan du gå dit och boka tid.
Och visst träffas jag gärna någon gång när jag är tillbaka i Berlin! Fint ju! Kram.
ohhboy.blogg.se


Davidoff

åå!! blir så glad av nya ord här! tack!


oroshjärta

Upp