ohhboy

Alla texter som jag någonsin har skrivit handlar om att vara förvirrad. Mina drömmar är lika mångskiftande som ett gammalt blåmärke. Mitt konstanta tillstånd är mild livskris.

Fallenheten att bestämma sig för en enda sak och i samma ögonblick bli blind för alla andra alternativ, är en fallenhet som jag inte har. Det mjuka i det är att jag sällan fastnar i något dåligt för länge, att jag istället ständigt utvecklas framåt i tanken. Det hårda i det är att jag aldrig helt slutar tänka på alla andra liv som jag skulle kunna leva, alla andra möjligheter som jag inte tar tillvara på. Det hela skulle kunna sammanfattas som rastlöshet eller till och med konstant missnöjdhet. Den diagnosen skulle kunna tillskrivas mig. Dock tror jag inte att det hela är så enkelt. Jag betvivlar att en enda person som jag umgås med skulle välja att beskriva mig som missnöjd, snarare är jag den där personen som mitt i den mest genomträngande av februarivindar skulle kunna utbrista någonting om hur fantastiskt friskt luften smakar.

Ibland frågar jag mig om mitt framtida jag skulle vara stolt över den jag är nu, om hon skulle tycka att jag fattar vettiga beslut. Oftast kommer jag då fram till att mitt framtida jag förhoppningsvis är lika förlåtande som mitt nutida jag, att hon resonerar som så att jag ändå gör så gott jag kan och försöker lita på den där himla magkänslan och kastar mig ut istället för att stå still. Det måste ju ändå vara värt någonting, tänker jag.

När jag kom hem från Kraków i början av augusti ville jag ingenting annat än att gråta. Det kändes så in i helvete självklart att sitta på S-bahntågets smutsturkosa säten, att gå förbi Trödel Dödel 2 på Hermannstraße, att tvätta mina festivaldammiga kläder i Waschcenter Schnell & Saubers brandgula tvättmaskiner. Jag ville gråta för att allt det där snart skulle skrivas i imperfekt. Jag ville gråta för att jag hade bestämt mig för att säga upp mitt lägenhetskontrakt, packa mina väskor, flytta till Malmö, börja läsa till psykolog i Lund. Jag ville bara gråta.

Det som skavde i mig då, och fortfarande skaver i mig nu, är hur förälskad jag är i Berlin. Hur lugn jag blir av att gå längs gatorna här, hur lycklig jag blir av att varje dag förstå ännu ett tyskt ord, hur befriande det känns att ständigt vara omgiven av olika hitflyttade människor som kan utvidga min världsbild. Min konstanta känsla av mild livskris trivs bra i storstäder, jag mår bra av allt det storskaliga och anonyma som tillåter mig att vara vem som helst och samtidigt inte någon annan än den jag är. På sätt och vis tror jag att den här staden har gjort mig ärligare. Den har definitivt gett mig skinn på näsan och kött på benen. Den är min hittills största förälskelse. Den får mig fortfarande att börja fnittra. Och nu ska jag byta ut den mot någonting annat. Jag ska byta ut en stad som gör mig knäsvag mot en utbildning som jag alltid har drömt om. Jag ska låta nya personer tränga in under min hud, jag ska försöka få en stad som jag bara har besökt i några timmar att kännas som hemma, jag ska vänja mig vid att springa in i gymnasiebekantskaper på gatorna och säga hejhejdetvarsålängesenvisågs.

Så, efter denna Berlinrelaterade superlativsspya vill jag även tillägga att jag är ungefär hur exalterad som helst. Det bottenlösa magontet är uppblandat med totala glitterkänslor. Mina mångskiftande drömmar rymmer både eviga klubbnätter och utnötta psykologiböcker. Jag längtar efter att känna Malmös asfalt under mina fötter, att återigen kunna hitta dillchips i varenda mataffär, att ha råd att ringa till min mamma bara för att säga hej, att skaffa mig en universitetsvardag, att få bo i samma stad som massa fantastiska personer som jag redan känner och massa fantastiska personer som jag snart kommer att lära känna.

Om en och en halv månad flyttar jag ifrån Berlin. Allt är lite konstigt i mig just nu. Det är mittemellan och i slutet av och med tre tassar i någonting nytt. Och mitt i allt det här konstiga är det ju faktiskt inte konstigt att jag mår konstigt. Någonting annat hade varit, ja, konstigt.