ohhboy

29/8, en augustifredag. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße. I ryggsäcken min nyinköpta tyskabok, nivå C1, verbböjning deluxe. Människor som helghandlar grönsaker och frukt i den turkiska mataffären. Luften som är sommarsval (höstljummen). Rabarberläsk och bagel på veganfiket Vux för att lyckas få i mig någonting alls. Genomläsning av allt det finstilta på Kabel Deutschlands och Naturstroms hemsidor. Ett brev till min hyresvärd där jag officiellt säger upp mitt lägenhetskontrakt. Den mjuka koftan som slänger längs mina strumpbyxben. Dagens sista solglitter som kastar sig mot fasaderna på Karl-Marx-Straße.

Ändå: ÅNGEST.
Trots allt: ÅNGEST.
Hur mycket jag än försöker: ÅNGEST.

Det finns dagar då ingenting hjälper. Det finns dagar då allt känns åt helvete vad jag än tar mig för. Det finns dagar då skevheten i magkänslan och tyngden i stegen vägrar att försvinna bort. I samma ögonblick som hela jag målas solnedgångsguldig på Karl-Marx-Straße vill jag bara trilla ihop. Men någonting får mig ändå att fortsätta framåt, att med högerhandens ovansida stryka kinderna torra, att med en bläckpenna kryssa för ännu några måsten och borden på en av listorna som brukar hjälpa mig att strukturera upp verkligheten.

Sedan, när helgen faller över mig, ger jag mig fan på att den ska kännas bättre än föregående ångesthelger. För att uppnå detta ägnar jag mig åt att dissekera livet tillsammans med Adna, lyssna på glad musik, inte plugga någon tyska alls, försöka sluta fokusera på diverse mansobjekt som inte förtjänar min uppmärksamhet, köpa kinderägg, gå på kräftskiva tillsammans med finaste Anjel och Olle och tio nya bekantskaper, dricka vin, klubbdansa runt, sova näst intill ingenting alls, äta choklad, sitta på ett kolsvart Tempelhofer Feld med Adna vid min sida, djupandas in nattluften.

Och så övergår augustihelgen i en septembermåndag och jag inser att jag har överlevt. För det finns ju sådana dagar också. Dagarna efter stormen då kroppen återigen känns okejlätt och lungorna fungerar. Jag kan fortfarande urskilja tre olika klubbstämplar på min högra handled och har inte ens tillräckligt mycket pengar på kontot för att kunna köpa havregryn. Men ibland är det precis en sådan helg som behövs.