JAG TAR LIVET PÅ FÖR STORT JÄVLA ALLVAR // sådant som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om

Och plötsligt skriver jag Årets Första Blogginlägg, det där som borde ha skrivits redan för hur många dagar som helst sedan. Det är ett förvirrande inlägg som innehåller både en början och ett slut (eller ingetdera). Det handlar om året som alldeles nyss var och året som nu är.

 

I slutet av en kväll i mitten av ett vintermörker sitter jag i en för mjuk säng i en Stockholmsförort med min dator i knät. Adventsstjärnan lyser röd i fönstret. Min brors skratt hörs från vardagsrummet. Jag försöker börja skriva igen, börja sammanfatta:
Jag vill vrida och vända på allt som har hänt, knyta ihop alla oregerliga rödglittriga trådar till en välartad rosett, sätta punkt, vända blad, börja på nytt kapitel, kliva ut på andra sidan, rusa rakt in i tvåtusenfemton som en lite mer fullkomlig person, som någon som har en aning, har utvecklats, har styrfart och en riktning. HAHAHAHA. Nej. Ärligt talat vill jag mest bara att vi blir lite bättre på att omfamna helheten, alla misslyckanden och fuck ups, allt det där som gick helt åt helvete men blev ganska okej ändå, allt det där som gick helt åt helvete och fortfarande inte är ens i närheten av okej. Givetvis vill jag att vi alla ska må så fint som möjligt, och ett sätt att göra det på kan självklart vara genom att kryssa av olika punkter på en lista och hitta någon slags allmän livsriktning. Men det är också okej att inte orka alls, okej att vara väldigt skev, okej att inte skriva under på alla idéer om att lyckad och lycklig är två ord som har någotsomhelst med varandra att göra.

 

Men tvåtusenfjorton då? Vad hände egentligen?
Mitt år bestod av väldigt mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Helt förträffliga historier som ni definitivt skulle kunna få höra över en kopp kaffe eller en öl, men som i bloggen måste censureras bort på grund av känsliga läsare, bevarandet av illusionen av något slags privatliv, eventuella framtida arbetsgivare, eventuella framtida ligg o.s.v.

 

För mig kommer det nog alltid att vila ett slags poetiskt skimmer över tvåtusenfjorton. Jag har försökt skriva mer än så i över en timme nu, men suddar bara ut alla meningarna och börjar om från början igen. Jag vet inte exakt vilken beståndsdel det var som skapade poesi, vad som blev rätt, vad som blev fel. Och mycket är det nog just däri poesin befann sig, i att väldigt mycket bara hände, i att jag under långa perioder var väldigt närvarande och levande istället för sönderanalyserande. Jag mådde väldigt bra väldigt stora delar av året, helt enkelt. På sätt och vis fungerar jag bättre när knäppa händelser följs av vila, när jag tar hand om mig själv, när jag skriver mycket. Men det kan också vara oerhört befriande att strunta i allt det ansvarsfulla och inrutade. Visst blev det så att jag inte ens nästan skrev en halv roman och visst blev det så att jag under mina sex månader av tyskundervisning inte en endaste gång lyckades gå till skolan veckans alla fem vardagar. Men jag var med om så mycket som jag aldrig kommer att kunna berätta för barnbarnen om. Och jag försökte verkligen att behandla mig själv fint. Jag försökte vara lika snäll och förstående mot mig själv som jag skulle ha varit om jag hade gett en vän tröst eller råd. Jag försökte lära mig att inte ta livet på för stort jävla allvar och liksom acceptera att saker ibland bara blir. Det skaver nästan i mig när jag skriver det här, fortfarande har jag tunga förväntningar på mina axlar, eller snarare inbillningar om vilka förväntningar som andra människor och samhället i stort har på mig. Mitt tvåtusenfjorton var varken karriärsmässigt strålande eller totalt självförverkligande eller fyllt av lycklig tvåsamhet. Men det var precis vad jag behövde.

 

Jag besökte för första gången ett bröllop och för första gången Berghain. Jag såg träden slå ut i Körnerpark och röstade i två politiska val på den svenska ambassaden. Jag låg nerbäddad under dubbla täcken tillsammans med Adna och flera koppar te och några påsar chips och för många avsnitt av X-files. Jag gav mitt nummer till en parkourutövare som sprang ikapp mig en kväll när jag och mitt rosa hår var ute på promenad. Jag ångrade att jag ringde honom. Jag besökte OFF-festivalen i Katowice och bodde på ett fyrstjärnigt hotell som påminde starkt om en Finlandsfärja. Jag åkte vidare till Krakow och råkade där förälska mig i en person som sedan visade sig bo på en parallellgata till min egen i Berlin. Jag vräkte ut allt jag kände och det var kanske det enda som krävdes för att känslorna skulle försvinna men först gjorde det ont och jag grät rakt ner i popcornskålen när vi var på utomhusbio trots att jag var omgiven av mina favoritpersoner. Jag drack soluppgångsöl vid Spree en måndagsmorgon i april tillsammans med Zeth och Nils. Jag besökte en konstutställning med levande möss i en bunker tillsammans med en tillfällig tysk förälskelse som mumlade alldeles för mjuka fraser mot min hals. Jag fick följa med Adna in i olika backstagerum för att agera nervositetshämmare och gullig vän när hon skulle uppträda. Jag ville köpa en häcksax när vi besökte prostitutionsgatorna i Hamburg. Jag intensivumgicks med tusen saknade personer i Sverige nästan hela juni. Jag tog av mig kläderna och hoppade ner i det iskalla vattnet från en brygga på Reimersholme efter en natt på Strand. Jag höll i ett kort föredrag om feminism på tyska och skrev långa blogginlägg på tvättomaten och var med i en kortfilm och åt så mycket vietnamesisk mat att jag aldrig behöver äta vietnamesiskt igen. Jag tyckte att min vikarie var det gulligaste någonsin och böjde mina verb ännu flitigare och fann min sarkasm i tyskan. Jag lärde känna otroliga människor att behandla fint och bli fint behandlad av. Jag förälskade mig i Berlin ytterligare trettiosjutusen gånger om under picknickar på Tempelhof och hemmafester hos främlingar och promenader genom betongen och taxiresor genom natten. Jag bestämde mig för att lämna Berlin. Jag fick ont i hela kroppen av sorg men klarade ändå inte av att gråta. Jag packade mina resväskor och torkade Adnas tårar på flygplatsen och sa att allting skulle bli så bra så bra. Jag visste inte om någonting någonsin skulle bli lika bra. Jag hamnade i min brors lägenhet i Stockholm där han över handdukarna i badrummet hade satt upp två skyltar med våra initialer (JN & JN). Jag lärde känna den gulliga personalen på Färgfabriken och var efter bara några dagar så trött på julmat att jag skulle ha kunnat äta vietnamesiskt igen. Jag dansade för länge på för många svartklubbar och hamnade hemma hos någon som svalde magnesiumtabletter för att få musklerna att slappna av efter för mycket ecstacy. Jag insåg hur jag hade vant mig vid att se droger jämt och ständigt i Berlin men att det plötsligt kändes på riktigt när jag såg dem i Sverige. Jag fick hålla om mina saknade vänner men inte ens nästan tillräckligt. Jag gick långa promenader tillsammans med min mamma och klappade på mina släktingar och hade bara råd att köpa böcker från antikvariat i julklapp till alla. Jag klarade inte av att tänka bakåt och jag klarade inte av att slappna av. Jag klarade bara av att rusa rakt framåt för annars skulle det kanske brista.

 

Sju sekunder innan det är dags att skrika in det nya året står jag med en krånglande iPad i min hand bakom en bardisk på Färgfabrikens balladklubb Natten. Jag försöker knappa in en cider som någon vill beställa. När alla börjar grovhångla och jubla och skrika GOOOOTTTT NYYTTTT ÅÅÅÅÅÅÅÅÅRRRRR har jag fortfarande inte lyckats få in den förbannade cidern i systemet. Mitt år kommer definitivt att bli bättre än sin början, det finns helt enkelt inga andra alternativ.

 

Nu har jag bott i Malmö i tretton dagar. Vinden blåser från norr och från syd och från öst och från väst. Jag har fortfarande inte sett havet. Alla mina bästa böcker blev jag tvungen att lämna kvar i Berlin, det finns ingen Sonja Åkesson här att finna tröst i. Personerna som jag bor med är fyra stycken och trots att det knastrar under mina fötter när jag går omkring i köket, så trivs jag fint. Katten som jag bor med heter Elsa och ibland smyger hon in på mitt rum för att lära sig hur det luktar därinne. Jag övar varje dag på att förstå diftongerna och triftongerna och jag skrattar varje gång någonting beskrivs som puligt. Det händer att jag sätter in mitt tyska SIM-kort i telefonen, kanske i hopp om att någon ska tro att jag fortfarande bor kvar, i hopp om att någon ska råka ringa bara för att säga hej, bara för att fråga om jag inte vill ta en kaffe. Jag har köpt begagnad kurslitteratur för pengar som jag inte har och på måndag börjar jag studera till psykolog. Jag har fyllt mitt rum med kartor och tavlor och fotografier och jag tror att det redan har börjat lukta lite som att komma hem.




Stående ovationer till er om ni har orkat läsa ända hit. Hur mår ni? Vad händer i era liv? Puss.

text
KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

men åh, finaste inlägget! jag åkte tillbaka till berlin nu i början på januari, tyckte det var ett fint sätt att börja året. det var lika drömmigt som jag mindes det. jag hade skrivit ut din guide och följde den lite grann, tänkte att det kunde vara häftigt för dig att veta.

kul med psykolog, oj! det var väl ett sådant där yrke jag också borde ha satsat på, men men. ;) livet är långt! hoppas och tror att du blir en lika bra psykolog som den jag har nu, hon kommer med helt geniala kommentarer och infallsvinklar som jag aldrig kommit på om mitt liv, trots att jag överanalyserat det säkert femhundratrettiofem tusen gånger. viktigt yrke!

/ ska-sluta-babbla


melwa

- Ett skepp kommer lastat!!
- Med vaddå?? :D :DD:D
- KATTGOS!

ps puss och ha d


adna

föralltid är dina ord mina bästa


linn

åh vad dina texter beskriver allt på pricken.
själv är jag nöjd med nuet som består av fikor och för lite pengar och billigt vin och för lite sömn och plugg, men totalt lost och ångestinrullad vad gäller framtiden för i sommar tar jag studenten och vad som händer sedan har jag ingen aning om. det känns mest som en svart avgrund där framme.
och det du skriver hjälper i alla fall lite. en påminnelse om att en får vara lost. så tack.


Siri

har följt dig sen dagen då min två år äldre kompis tipsade mig om bloggar och jag precis hade lämnat blipville och inte visste riktigt vad en blogg var. och nu har du gjort berlin, så jävla hårt. och psykolog, jaa det förstår jag, med din förmåga att kunna fundera ut grejor och din vettiga syn på allt. du är grym


frida

Alltså så fint.


Daniella 🌙

Psykolog va spännande <3


oroshjärta

Tjusig årssammanfattning! Du får mig att själv vilja försöka bena ut vad som hände 2014, och vad som kan hända i år.

Kommer sakna dina berättelser från Berlin, men hoppas du trivas bra i Malmö! Malmö är ju också en finfin stad, på sitt eget sätt.


Emil

Alltså, så klart en läser till slutet!! Hur ska en kunna slita sig från dina förtrollande fanstastiska ord?? Det går ju inte. Jag hoppas att 2015 blir allt du vill ha och allt du behöver och lite till. <3


Jennifer

Alltid lika fint att få läsa dina ord.


Amanda

Jag tog resväskan till nordirland och tycker förträffligt mycket om alla dagar med kaffe, fredagarna med någon öl för mycket och samtalen kvart i tre en lördag natt på mitt gathörn. (Gillar din blogg ungefär liksa mycket - väldigt mycket.)


null

Upp