ohhboy

Håret är mörkbrunt och klippt på samma vis, jag spottar ut tandkrämsskum i samma handfat varje morgon, läser samma utbildning, kliver på samma tåg till Lund. Vi pratade om allt det idag, Rebecca och jag. Om att vi båda två brukade vara väldigt rastlösa, att vi har flytt mycket, att vi inte trodde att vi skulle klara av att skapa vardagsrutiner och relationer utan korta utgångsdatum. Men det verkar ju ändå vara så att jag fortfarande är här och klarar av, att jag vill. Två dagar i rad har jag suttit på föreläsningar som har fått mig att vilja skrika JA på ett högst sexuellt vis. En av mina föreläsare pratade om kvalitativa forskningsmetoder inom psykologi med fokus på genus och sexualitet, en annan förklarade olika psykologiska teorier och kriser i livet med hjälp av poesi och prosa. Men trots att jag ville skrika JA JA JA just då känner jag just nu mest för att gråta och fly utomlands och inte publicera någonting alls här för att jag är så kass, men så flippigt är ju mitt mående mest hela tiden. Nu sätter vi på oss ett leende och tittar på hur mitt lilla kollektivrum såg ut för ett år sedan och hur det ser ut en januaridag tvåtusensexton. För varje dag som går bor jag in mig lite mer, täcker ytterligare en kvadratcentimeter av väggcentimetrarna, optimerar mysbelysningsmöjligheterna. Inlägget som jag skrev förra året hittar ni här.