ohhboy

Någon frågar mig hur jag mår. Bra, svarar jag. Fast jag gråter ju en del och är liksom ganska stressad och hela september oktober november vinglade jag ständigt precis på kanten för att det blev för mycket med extrajobb och grupparbeten och en vän som fick mig att må uselt. Även mina festligaste fredagskvällar har en bitter bismak av måndag och lite för ofta önskar jag att jag var någon annanstans.

Utifrån ser det mesta fint ut, ni vet, när en tittar på mig lite på avstånd så där, kanske kisar en aning. Håret ligger där det ska på huvudet (se fotnot 1) och ibland är jag relativt välklädd (se fotnot 2). Jag mår ändå bra stora delar av tiden. Skrattar högst, eller åtminstone lika högt som alla andra. Dricker ölen och dansar kvar på klubben och bjuder vännerna på middag och skriver färdigt hemtentan och hånglar med pojkvännen. Sen plötsligt skriker jag. Eller snarare hulkar fram. VARFÖR MÅSTE ALLT GÖRA SÅ JÄVLA ONT HELA JÄVLA TIDEN?

Jag kanske inte mår helt bra.

Utmattning på grund av överansträngning? Slentrianmässig likgiltighet och uttråkning? Yttre omständigheter som behöver förändras? Depressiv läggning? Barndomstrauma? Signalsubstansobalans? För höga krav på hur livet bör kännas? Orimlig bild av vad det innebär att må bra?

Staplar förklaringsmodeller och möjliga diagnoser på hög. Börjar bli yrkesskadad redan innan jag är färdigutbildad. Känner kanske efter för mycket hela tiden, psykologiserar, patologiserar. Kanske är det fel att jag letar fel. Kanske är det fel att jag klandrar mig själv för felletandet. Kanske mår jag bra? Tänk om det i själva verket är så att jag är världens lyckligaste människa? Tänk om ingen mår bättre än så här? Det är en fruktansvärt deprimerande tanke.

AARHAHRHFHSFASFSDKFKFDGHSDNVSXMOEFEWMGSSDFVJDF. Jag begär inte mycket. Det enda jag begär är att jag ska lyckas sortera allt som ryms inuti mig i prydliga högar, författa små etiketter, upprätta system, skapa översikt, hitta svar, finna sinnesro, leva lycklig i alla mina dagar. För att detta ska kunna genomföras på ett så lämpligt och effektivt vis som möjligt krävs rimligen uppskov från studier, lönearbete, räkningar och socialt ansvar. Istället ordineras patienten ökat dillchipsintag, skönlitterär läsning, en egen psykoterapeut samt valfri ö i Mikronesien att kalla för hemma.

(fotnot 1)
bortsett från luggen som jag klippte med kökssaxen när jag hade ångest
jag vill inte ha någon jävla lugg

(fotnot 2)
det eviga målet är att se sval och obrydd ut
ni vet ha råd att handla på COS
ni vet ha en basgarderob med tröjor av ekologisk bomull
ni vet prata om att investera i kvalitet för att det ju är så mycket bättre i längden
eller bara vara så självklart snygg att en urtvättad hoodie räcker
ni vet woke up like this