Ett osammanhängande virrvarr av tankar:
Stockholm var träden som inte blommade och solen som inte värmde. Stockholm var pappan att äta glass med och Sophiefamnen att känna sig trygg i. Stockholm var att åka pendeltåg med musik utan bas rakt in i öronen och Stockholm var att undra varför det fanns så många personer som talade svenska överallt och Stockholm var att besöka tre olika folkhögskolor. Två av skolorna var stenar i magen och grus i skorna, en var cirkushästar som gjorde bakåtvolter på en öppen äng och delfiner som hoppade genom brinnande ringar i ett hav av hallonsoda.

Berlin blev känslan av att komma hem och känslan av att allt är möjligt och jag blev definitionen av förvirring. Det är en märklig insikt det där, insikten att man faktiskt kan skapa sig en verklighet varsomhelst hursomhelst närsomhelst och att det som känns för fint för att vara sant inte nödvändigtvis behöver vara falskt. Och när jag vaknade upp lite senare hade gruset förflyttat sig till fotändan av min säng och i kroppen fanns bara ensamhetenensamhetenensamheten. Alltid den där jävla ensamheten. Hur fiktiv den än må vara så känns den högst reell.

förgätmigej
forget-me-not
vergissmeinnicht

Det är alla gånger jag tänker på dig och det är alla gånger jag tänker på att du inte tänker på mig och det är alla gånger jag tänker på att jag inte borde tänka på dig.

Det är en handskriven adress i hörnet av ett kuvert frankerat i Sverige. Cirkushästbakåtvoltskolan skriker KOM HIT och om jag hade varit en karaktär i en serietidning hade mitt JA i versaler följts av minst sju utropstecken. Hur illa min copywritande vän Sophie än tycker om flera utropstecken i rad. Jag ska försöka låta Jakobsbergs folkhögskola rocka min värld och jag ska försöka få Stockholm att dunka hemma och jag ska försöka hitta någonstans att bo och jag ska försöka skriva mer än någonsin förut. Jag ska också komma ihåg att hela världen ligger framför mina fötter och att jag kan skapa mig en verklighet varsomhelst hursomhelst närsomhelst.

Och en insikt:
Du, finns det någonting mer fantastiskt än det krispiga i det frånstötande, det fördärvade i det vackra, det rena i det söndertrasade och det skeva i morgondaggen? Kontrasterna är vad jag lever för. Jag vill linda in mig i det glittrande och kasta mig rakt in i det kolsvarta. Men jag måste bli bättre på att välja mina tankemönster. Förstår du att det är dina cirkelgående ursäkter som leder dig rakt ner i misären och din raka hållning som för dig framåt? Ständigt övar jag mig själv i att bära hakan högt och från människor förvänta mig samma respekt som jag ger dem. I mitt huvud viskar jag att det är menlöst att eftersträva perfektion, att något sådant inte ens existerar. I flera minuter stirrar jag rakt in i spegeln rakt in i mina ögon och vidare rakt in i någonting mer. Med mycket viljestyrka och lite jävla anamma separerar jag göra från vara, mina prestationer från mitt människovärde. Eller jag försöker i alla fall. Och mer än så kan ju ingen göra, mer än så begär jag inte av mig själv.

”You’ve never been proved the opposite, have you?”

Närbild med gaussisk oskärpa. En nätt hand för varsamt en gardin av mörkblont hår bakom vänster öra. Ett örhänge i silver flimrar förbi, något diskret. En tunn cigarett mellan högerhandens pekfinger och långfinger. En bröstkorg som utvidgas när röken dras djupt ner i lungorna. Ett ögonpar som blickar ut genom glasfönstren som det dundrar massivt aprilregn mot. Ingenting är riktigt ljust, ingenting är riktigt mörkt, allt är bara påtagligt grått.

”Has anyone?”

En överblick av det sterila caféet visas i bild. Taklamporna skänker ett blått ljus över borden i obehandlat ekträ, industrikänslan är påtaglig. En man i femtioårsåldern med gråsprängd skäggstubb läser en dagstidning, en kvinna i kostym gör en anteckning i sin telefon, i ett hörn sitter två barn tillsammans med någon som skulle kunna vara deras far. Barnens skratt ekar mellan de vitmålade väggarna. Det leks en lek av något slag, en sådan lek som många vuxna nog skulle må bra av att vara mitt uppe i. Men plötsligt går det inte längre att leka. Kontrasterna blir hårdare, man tappar sin fantasi och växer upp. Alla andra besökare talar med små bokstäver. Cigaretten mellan högerhandens pekfinger och långfinger filmas återigen. Ännu ett halsbloss. I en djup suck blåses röken ut. Den nätta handen fimpar graciöst i askfatet som är gjort av glas. Senare städas fimpen bort av caféets enda servitris.

Allting tar slut till slut. Ingenting är någonsin vackert för alltid. Och jag har aldrig blivit bevisad motsatsen. I en film hade jag kanske varit en svartvit karaktär med graciösa händer som konstaterar just precis det. Det hade varit en melankolisk och svårmodig karaktär, en sådan som ler måttligt och talar bara ibland. I verkligheten är jag någonting helt annat. Jag är en person som ler stort och mycket, pratar snabbt och osammanhängande, använder sig av dryg ironi och har rejäla drömmar. Men jag är också allt det där andra. Vissa kvällar vet jag inte vad jag ska göra av mig själv.

Det händer att jag förbannar händerna som gör avtryck i mitt ryggslut. Tänker att ensamheten som följer är så mycket vidrigare än den som fanns förut. Innan. Före. I nästa sekund är jag den ultimata ordspråksboken personifierad. Jag raljerar om att man aldrig någonsin bör ångra någonting som en gång fick en att le. Visst ångrar jag ibland ändå, jag har då rakt aldrig påstått att jag inte är en hycklare. Om jag hade varit den där melankoliska filmkaraktären hade jag kanske fått mitt lyckliga slut och mina eftertexter. Men jag hade förmodligen ratat och kastat bort och skrikit NEJ TACK! För vad som fascinerar mig med oss människor är ju att vi är komplexare än så. Vi kan inte förklaras fullt ut och definitivit inte bli sammanfattade i en tafflig epilog. Vi tvingas gå sönder nästan fullständigt och fortsätta andas och förvånas över att vi har överlevt och bli omkullslagna en femtioelfte gång och förändras totalt igen och igen och igen och igen och igen och igen. Och det är just precis så jag vill ha det. Jag vill själv starta motorsågen, fälla trädet, såga till plankorna, bygga det där jäkla hörnet, köpa färgen, blanda ihop den perfekta nyansen och sedan måla in mig totalt. Jag vill göra fel och fel och fel och rätt och fel och rätt och rätt. Jag tror att det är meningen att vi ska vara i ständig förändring. Jag tror att det är meningen att vi ska vara komplexare än lyckliga slut.

För ett litet tag sedan utmanade Sofia mig i "elva frågor"-leken som kastas omkring mellan olika bloggar för tillfället. Det är meningen att jag ska svara på Sofias elva frågor, sedan formulera mina egna elva frågor, och till slut uppmuntra elva andra bloggiga personer att svara på mina frågor. Kände dock inte för att specifikt utmana någon, så svara hemskt gärna på frågorna om du vill, och skicka en liten länk så att jag kan få läsa dina fina svar.

1. Vem, död eller levande, vill du ta en kopp kaffe med?
För några veckor sedan hade den kaffedrickande proceduren varit väldigt grimaserande för min del, men sedan dess har jag förstått tjusningen med detta svarta gift. Tänk, vilken tur! Just nu önskar jag att jag kunde dricka kaffe med min bror (för att jag saknar honom så förbaskat när jag bor här borta), hela familjen Safran Foer-Krauss i deras hus i Brooklyn (för att inga andra författare inspirerar mig lika mycket), Ulrich Mühe (fast egentligen mest med hans karaktär i Das Leben Der Anderen, tänker mig att det skulle kunna bli en mysigt tystlåten kopp kaffe), Natalie Portman (för att ja, för att hon är fantastisk), och min mormor och morfar när de båda var vid liv, unga och nyförälskade (för att jag skulle vilja höra morfars sångröst innan den blev förstörd av cigaretter och se mormors kreationer som hon alltid sydde till sig själv och i allmänhet uppleva sent femtiotal och få se dem tillsammans igen).

2. Vad inspirerar dig?
Jag inspireras av mörkt orosväder, breakfaststories.tumblr.com (vars varenda bild får mig att vilja skriva långa romaner), att sitta på en bänk och titta på människor som passerar och fantisera om hur deras liv se ut, att prata med personer som fyller mig med förvirring (för att varenda en av personens tankar är just så komplex som tankar ibland behöver vara för att livet är just så), att börja skriva (för det är först när jag tvingar mig själv att verkligen börja skriva som inspirationen och formuleringarna kommer till mig, och det kan ta timmar).

3. Favoritord?
Jag har verkligen inte ett specifikt favoritord, alla ord jag älskar går det inflation i för att jag överanvänder dem. Har väl tyckt om kalasjnikov, handrygg, bombastisk, melodramatisk och bitterljuv i perioder. Sammelsurium och skräckblandad förtjusning (två ord, jag vet) är andra klassiker. På tyska tycker jag mycket om ausgeflippt, quatsch, häuschen, taschentuch, irgendwie, irgendwo, irgendwann och doch. Doch kan man säga ungefär hela tiden om man vill vara trotsig (det betyder typ johooo), och givetvis vill jag vara trotsig när jag arbetar med turkiska, kurdiska och italienska män som aldrig har hört talas om ordet feminism och grimaserar när två män håller hand.

4. Vad är du rädd för?
Jag är rädd för att bli väldigt ensam och ledsen som pensionär, det gjorde så fruktansvärt ont i mig att få se allt det där när jag arbetade inom hemtjänsten. Jag är rädd för att då aldrig behövas, aldrig vara önskad, utan att istället bara vara en person som behöver och önskar. Det ska ju verkligen inte behöva vara så, ålderssegregationen i Sverige är verkligen helt galen, och alldeles för få personer förstår värdet i äldres erfarenheter och kunskap. Jag blir verkligen ledsen av hur livet ser ut för många äldre. Och visst vet jag att det inte måste bli just på det där viset, att det finns många som fortsätter att njuta av varenda sekund av sina liv och är lyckligare än någonsin. Men det gör mig ledsen att ens en enda person tvingas ha det så där. Människor ska inte behöva känna sig ensammast i världen.

5. Vid vilket/vilka tillfällen känner du dig oövervinnlig?
När jag precis har slutat jobbet, mer än dubblat min lön i dricks, möter upp en Mirjam i tjugofemgradig värme i april, duschar iskallt, tar på mig min blommiga klänning, klappar Mirjam på axeln där hon står i mitt kök och rör ihop en potatissallad, springer nerför trapporna, köper två flaskor öl och en club mate på ett spätkauf på väg till Ostkreuz, tar tunnelbanan ut till en sjö i en berlinsk förort, känner doften av blommande syren, ser rosa himmel, sätter mig på en strand tillsammans med tio tyskar för att grilla, fortsätter sitta barbent på samma strand till klockan två på natten för att det är så varmt att man inte ens behöver strumpbyxor, få för mig att det är dags för årets första dopp och därför slänga av mig alla kläder framför ett gäng förvånade tyskar och förverkliga alla klichéer om svenska kvinnor som någonsin har existerat och sedan få låna en tjocktröja och ett par boxershorts, värma mig framför brasan och höra en tysk låt och förstå hela texten och inse att jag inte alls hade gjort det för ett halvår sedan och att man kan klara av precis vad som helst om man bara vill och vågar.

6. Vad är det godaste som finns?
Dillchips med tillbehören naturell yoghurt och julmust. Dööööör.

7. Hur ser världens bästa fest ut (vilka är där, hur ser det ut, vad gör ni)?
Vi är på något slags slott mitt i Berlin. Det där viet är en perfekt blandning av totala främlingar, nära vänner och sådana personer som det är roligt att dricka ett glas vin med någon gång ibland. Det finns en stor trädgård med lummiga träd, kulörta lyktor, gamla lusthus, någon bänk här och där och stora blomrabatter (som man skulle kunna gömma sig i om man ville). Det luktar syren och jasmin i den krispiga försommarnattluften och folk kastar sig rakt ut i floden Spree som av någon anledning är mysig och badvänlig just här. Snirkliga trappor leder upp till olika avsatser och tysta takterrasser där man kan prata om viktiga saker. Det finns små kök utan stolar där människor trängs och delar på Lucky Strikes. I en sammetssoffa någonstans hänger Jean-Claude och lyssnar på there is a light that never goes out medan han dricker rödvin och får indieflickor på fall. I mörka hörn i korridorerna hånglar folk upp varandra, i källaren finns det en dj som är alldeles för hipp för sitt eget bästa och i ytterligare sju vardagsrum och en tillhörande industrilokal dansar människor drömskt i motljus till monoton techno. Någonstans finns ett växthus. Någonstans spelas det soul. Någonstans finns det en bar där det hälls upp vin och blandas white russians.

8. Berätta om den senaste drömmen du hade som du fortfarande minns.
För några veckor sedan drömde jag fragmentariska Hungerspelsdrömmar mest hela tiden, jag hade precis läst alla tre romanerna och drömde varje natt att jag tvingades döda olika personer. Det var vidrigt. Tyvärr har jag glömt i princip varenda detalj, jag kommer nästan aldrig ihåg mina nattliga drömmar.

9. Om du skulle vakna en dag och halva din kropp har ersatts av en halv djurkropp. Vilket halva djur skulle det vara och varför?
Om jag på något vis skulle kunna få en fågels vingar utan att tvingas ersätta hela min överkropp med en fågelöverkropp skulle jag definitivt välja det (för jag vill ju inte riktigt ha en näbb och en fågelhjärna). Annars kanske jag skulle vilja vara en kentaur, alltså få min underkropp ersatt av en hästs underkropp. Fett att få galoppera.

10. Vilken historisk händelse hade du velat uppleva?
Jag hade verkligen velat uppleva Berlin under murens tid. Jag hade velat vara en västberlinare, för som östberlinare hade det ju mest bara blivit en himla massa Sandmännchen, Spreewaldgurken, ryskkurser och kanske inte ens ett enda besök i väst. Jag hade velat veta vem som bodde i den lägenhet som jag bor i nu och se hur Berlin har förändrats och hur mina favoritplatser i öst kändes då. Och jag hade velat vara med när muren föll.

11. Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut som pensionär?
Jag är sjuttiotvå år gammal med page och mörkgröna kläder. I en sekelskiftslägenhet i någon stor stad bor jag tillsammans med en någon som jag verkligen vill vara med, vi har inte bara råkat fastna med varandra för att vi båda är två människor som är rädda för att bli gamla på egen hand. Ibland räknar vi fortfarande varandras varenda leverfläck och ibland högläser vi böcker under täcket med en ficklampa för att det känns mer spännande så. Ibland somnar vi när vi sitter och läser i soffan med en filt över våra ben, ibland bråkar vi om småsaker, ibland sitter vi på caféer och stirrar varandra rakt in i ögonen över en mazarin och fascineras över att vi fortfarande kan fascineras av varandra. Kanske bor vi i något varmare land än Sverige för att det är så förbaskat onödigt att tvingas uppleva fler kalla vintrar när det bara skadar våra kroppar och hjärtan. Det är murgröna på vår husfasad och i en av våra stora rokokofåtöljer i mitt skrivrum sover två katter med lurvig päls. På lördagsmorgnarna lyssnar vi på ”Ring, så spelar vi!” och äter nybakt bröd med avokado. Det är hen, min någon, som brukar gå ner till bageriet ett halvt kvarter bort för att köpa brödet. Hen dricker alltid svart te. Min någon brukar låta jazzplattor snurra på vår skivspelare och är en av de där knäppa pensionärerna som fortsätter att cykla överallt trots att kroppen egentligen kanske inte riktigt bär. På tisdagar äter jag chokladbiskvier med ett gäng vänner och på torsdagar håller jag i en kurs för kreativt skrivande. Ärligt talat är det ganska prestigefullt att få ha mig som lärare, i min bokhylla står nämligen åtta böcker som jag själv har skrivit. Ofta går jag och min någon på bio, varje år väljer vi en filmfestival som vi reser iväg på. Ibland får jag handskrivna brev från jämnåriga gubbar och tanter som skriver någonting om något ohhboyigt och att de alltid brukade tro att jag skulle bli någonting stort. Då tänker jag att vi inte riktigt förstod hur stora alla människor redan är utan att dessutom försöka bli någonting stort, och att allt egentligen bara handlar om att försöka leva ett så fint och ärligt liv som möjligt.

Ett gäng frågor som jag har skrivit, svara hemskt gärna.
1. Vilken bok, just precis vilken som helst, önskar du att du hade författat?
2. Vilket är ditt favoritväder och varför?
3. Har du någon gång haft en dröm som kändes så ouppnåelig att du gav upp den innan du ens försökt?
4. Hur ser ditt drömsamhälle ut?
5. Finns det någonting som du önskar att du var fruktansvärt jäkla strålande på?
6. Har du någonsin tittat på en riktigt sorglig film bara för att påminnas om att det faktiskt finns människor som har det värre än dig?
7. Finns det något ordspråk som du gillar? Och, i sådana fall, vilket?
8. Om vem som helst fick skriva boken om ditt liv, vem önskar du då skrev denna bok?
9. Har du ändrat någon åsikt som du, när du var liten, trodde skulle förbli oförändrad för evigt?
10. Vilken är den absolut godaste doften som finns?
11. Hur länge tror du att du skulle överleva i en skog om du släpptes ut i den utan mat, vatten och verktyg? Och hur skulle du göra för att överleva så länge?


PS. om några timmar flyger jag till stockholm för folkhögskolemöten, pappakramar och sophiekramar. först ska jag bara packa ner kläder i min halvstora iitalapåse (fuck ryan airs väskmått) och intala mig själv att jag inte kommer att dö under flygresan den här gången heller (är dock inte lika rädd som jag var senast jag skulle flyga till sverige, är alldeles för trött (två timmar sömn pga klubbbesök) för att orka bry mig och alldeles för likgiltig inför döden för att vara rädd för den. det skulle ju bara vara fruktansvärt för alla mina närstående om jag dog, jag skulle ju ändå bara ligga nergrävd och förmultna).

PPS. fler och fler och fler personer efterfrågar en berlinguide. jag tänker knåpa ihop en sådan, men jag är rädd att jag kanske inte får tid förrän nästnästa vecka eller så. det närmaste som går att komma tips för tillfället är att läsa mina svar i kommentarsfältet i det här inlägget. a och o är att våga chilla, inte hetsa. i berlin ska man sitta i parker och dricka öl/annat alkoholfritt alternativ.

PPPS. blir lika rysligt glad som vanligt av alla era fantastiska kommentarer. tack för att ni är ni.

Hej. Nu var det visst en smärre evighet sedan jag bloggade. Igen. Det har en tendens att hända efter sisådär vartenda inlägg ungefär. Medan jag skriver långa, seriösa texter och redigerar tusen bilder kan ni ju alltid läsa den här listan som jag hittade hos allas vår niotillfem idag. Bättre än tomrum, tänker jag. Bilderna är från min favorittumblr, breakfaststories.



Vilken är din favoritfärg?
Blått i alla möjliga olika nyanser. Och kontrasten mellan nyutslagna löv och mörka trädstammar. Och när vitt nästan blir guldigt i morgonljus (eh, för det är ju en färg).

Prickigt, rutigt eller randigt?
Randigt, utan tvekan. Förresten är tvekan ett väldigt fint ord, tveeeekan.

Vilken parfym använder du?
Dsquared SheWood för att den luktar som småländsk barrskog. Och för att den påminner mig om en av mina allra bästa, Sophie. Vill hitta en parfym som luktar magnoliaigt eller jasminigt utan att bli för söt.

Ditt favoritläppstift?
Det knallröda jag har fått av min bror, nämligen Macs Ruby Woo. Förvisso äger jag inget annat läppstift, men ändå.

Har du någon gång haft måtangest, hur är det idag?
Ja, det senaste året ungefär. Det är väl inte alldeles strålande idag, men jag försöker tänka bort och rycka mig i alla kragar jag äger och har och inse att min självbild är vrickad och inte kommer att bli bättre av yttre förändringar, bara inre.

Vad använder du för underkläder?
Mjukaste möjliga, gärna högmidjade i spets.



Dina bästa skönhetstips?
Att sova minst åtta timmar per natt, att klä sig i kläder som man känner sig bekväm i, och att bara umgås med fantastiska personer i vilkas sällskap man känner sig som sitt allra mest fantastiska jag.

Vad använder du för eyeliner?
Eh, en av tvivelaktig tysk kvalité som jag köpte för typ en euro. Jag är alldeles för dålig på att måla dit och uppskattar alldeles för mycket känslan av att gnugga mig i ögonen. Dessutom lägger jag hellre mina pengar på pelargoner.

Vilken är din finaste klänning?
Egentligen är det nog min hellånga, ljusgröna, blommönstrade sjuttiotalsklänning som jag tog studenten i, men studentdagen förknippar jag mest bara med massa sorgliga saker och ont i magen, så därför måste jag nog säga min superblommiga ifrån Indiska. Känner mig alltid drop-dead-gorgeous/trilla-hop-död-snygg i den.

Vilken är din favoritbok?
The History of Love av Nicole Krauss och Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer. Fasligt nytänkande svar, tycker ni inte?

Vad äter du för vardagsfrukost?
Ett glas mjölk, två grova knäckebröd med typ färskost och rädisor, och en skål naturell yoghurt med müsli.

Vad spenderar du helst en ledig dag med?
Det handlar nog inte lika mycket om vad som det handlar om vem, är jag med någon jag älskar så spelar det inte riktigt någon roll vad vi gör. Att laga risotto, kramas, se en film på bio, spela sällskapsspel och gå långa promenader är ju alltid fint.



Hur lång är du?
Ungefär 170 centimeter.

Roligaste skolämnet?
Filmkunskap, filosofi, psykologi och internationella relationer. Och ja, svenska när vi skulle tala inför klassen. Jag läste upp obscena dikter och skrev knäppa tal om Edward Cullen.

Hur många relationer har du haft i ditt liv?
En helt galet fin som varade i nästan 365 dagar. Vi var sjutton år och så kära att det gjorde fysiskt ont att vara ifrån varandra och kunde stirra på varandra hur länge som helst utan att få nog och mötte varandra sent om kvällarna efter långa bussresor och han började fnittra så fint när vi inte hade setts på några dagar och jag kunde inte få nog av hur han luktade och bambambam allt tar slut till slut. Plötsligt kände jag ingenting mer, eller jo, jag kände en jättestark längtan efter att börja känna igen. Men så funkar det ju inte tyvärr och vi blev båda väldigt krossade och han dedikerade sin första skiva till mig trots allt som hade hänt och det var nog det mest romantiska som någonsin har hänt mig ungefär.

Får vi se en bild på dig osminkad?
Åh, vilken upphetsande och rolig fråga. Det är inte så att jag är sminkad jämt och ständigt, så det finns väldigt många bilder här där jag är osminkad.

Tycker du om disneyfilmer?
När jag var liten, men nu har jag lite väl många problem med könsrollerna och stereotyperna och blablabla och vill mest bara spy när ännu en disneyfilm med uttjatade klichéer dyker upp.

Hur var ditt första hångel?
Min första kyss var tafatt och ägde rum ståendes på tå på min hallmatta februari 2009. Under Emmabodafestivalen senare samma år upplevde jag hångel till electrosoundtrack.



Om du bara fick äta en färg på mat för resten av ditt liv, röd, grön, beige, gul eller blålila, vilken skulle du välja då och varför?
Grön kanske, avokado är ju gott och även dillchips borde ju räknas in i kategorin ”grön mat”. Skulle dessutom kunna äta all möglig mat. Score. Bara beige mat hade ju annars varit intressant, snacka om att jag skulle känna mig som en karaktär i en Roy Andersson-film.

När grät du senast?
Sent igår. Alla mina tankar var mörka. Är ju lite uppochnerig av mig.

Vilken är din favoritstad i världen?
Inte Jönköping i alla fall. Nej. Okej. Växa upp var det. Just nu känns Berlin ganska oslagbart, annars tycker jag om Stockholm och Göteborg. Kan även tänka mig att jag skulle tycka om New York väldigt mycket. Portugisiska städer är för övrigt helt crazygalet vackra och Bordeaux föll jag för ganska pladask när jag var där för några år sedan. Men okej. Berlin.

Vilken kroppsdel är du mest nöjd med hos dig själv?
Jag är inte så bra på sådana här frågor för tillfället. Men mitt ansikte tycker jag nästan alltid om, där sitter liksom all min personlighet. Hur jag tittar dig rakt in i ögonen med stadig blick och hur stora mina kinder blir när jag ler och hur jag skrattar okontrollerbart när du berättar någonting roligt och hur jag gråter när livet gör mig frustrerad.

Vad faller du för?
Helt andra saker än vad jag önskar att jag föll för. Jag faller för vad jag inte mår bra av, det som är oåtkomligt och som bara kommer att leda till något ont ändå. Sen finns det saker som jag tycker är fina, typ feministiska åsikter och stora händer och ärliga ögon och brogues och svart humor och knäppa specialintressen.

Och vad tror du att andra faller för hos dig?
Hm, det är ju svårt att veta. Kanske att jag vet vad jag tycker och inte är rädd för att ta för mig. Eller möjligtvis för att jag är så jäkla bra i sängen. Haha. Förlåt. Har lite problem med att fylla i listor seriöst och skrattar ibland åt att sex så totalt censureras bort i nästan alla bloggar, inklusive min egen.

Och till sist – vad önskar du just nu?
Att jag kommer in på en bra skrivarlinje till hösten. Den fjärde maj flyger jag till Stockholm för att gå på intervju på Sundbybergs folkhögskola, informationsmöte på Jakobsbergs folkhögskola och öppet hus på Biskops-Arnö. Annars önskar jag mig mest bara ett par snygga nikedojor, en cykel, blommiga underlakan, att alla människor mådde lite bättre, eliminerad flygrädsla, en fin person och en vettigare självbild.

Hur menar du egentligen att världen känns i dig och hur känns du egentligen i världen?

Jag menar att världen känns smärtsamt vacker i mig. Skönheten drabbar mig explosionsartat en kväll i april när magnoliaträden blommar längs Karl-Marx-Allee och den mjukstickade koftan svänger runt mina jeansben. Luften är skymningsblå och sommarljummen. Jag promenerar med raska steg i nästan en timme medan jag lyssnar på P3 Ligga och P3 Dokumentär. Ingenstans är den forna DDR-glansen lika övertydlig som längs denna åttafiliga boulevard.

Jag tänker på dig.

Vid den gamla biografen med kristallkronor och mörka träpanelsväggar studerar jag filmaffischer i väntan på sju andra personer. Klockan är ungefär halv tio på kvällen och jag tar av mig en av mina två koftor för att det är för varmt ute. Tjugofem meter bort ligger en suspekt bar som erbjuder vattenfallsmassage. Jag vet inte vad vattenfallsmassage innebär, och jag tror inte heller att jag vill veta det. Några minuter senare håller jag en lång remsa med biobiljetter i min hand. Utanför salongen står en kvinna bakom en glasdisk, där kan man köpa Club Mate och Augustineröl. Jag tänker att jag kommer att sakna allt det där när jag inte längre är här. I nittiotre minuter njuter vi av någonting episkt och fulländat. Iron Sky. Nazister på månen och klockrena referenser till Der Untergang och Dr. Strangelove. Någon skrattar högt om och om igen, en dam bakom mig tömmer en flaska rödvin, Frans viskar någonting i mitt öra, jag förstår alla tyska repliker.

Jag tänker på dig.

Vi är ute i verkligheten igen och det luktar vår och jag råkar rycka ner en hel gren från ett magnoliaträd i jakt på en enda blomma. Promenadavstånd till Alexanderplatz och ge mig en kram och hejhejhejdåvisynspåfredagellerså och plötsligt lyssnar jag på The Do i väntan på S-bahntåget hem. Det är inte det sista tåget, men nästan, och egentligen känns det finare att skriva så. Jag står på Alexanderplatz och väntar på det sista tåget hem.

Jag tänker på dig.

Den blommande grenen krampaktigt fasthållen i höger hand när jag passerar platser med känslomässiga anknytningar. Tinnitus i hjärtat på högsta volym och en pojkman skjutsar en flickkvinna på sitt cykelstyre. Snabbt trippande uppför världshistoriens jobbigaste trappor, tyst upplåsande av den blå dörren, in i lägenheten som luktar cigarettrök för att Andreas inte har öppnat fönstret ordentligt. Mitt rum luktar nytvättat. Jag sätter min gren i en gammal rödvinsflaska fylld med vatten och ställer den i mitt fönster. Viker överkroppen över underkroppen alldeles ofrivilligt och tänker att den urgröpande känslan innanför bröstkorgen känns igen. Men egentligen gröper den inte ur någonting alls. Alla livsviktiga organ fortsätter att fungera och jag fortsätter att göra allt det som förväntas av mig och allt det som jag förväntar av mig själv. Jag tänker att jag inte vill ha en len jävla hand mot mitt ryggslut och mjuka jävla vokaler i mina hörselgångar. Inte om händerna snart drar sig tillbaka och vokalerna snart tonas ut till ett ingenting.

Jag tänker på dig.

Jag menar att världen känns smärtsamt vacker och vackert smärtsam på en och samma gång. Gränserna är hårfina och balanserna skitknepiga och jag trillar över och tillbaka mest hela tiden. Jag försöker tänka att du borde vilja hålla din hand vid mitt ryggslut och att du borde vilja titta rakt in i mina ögon. Stadigt. I dagsljus. Därför formulerar jag inget sms. Därför kommer jag kanske inte att få känna din hand vid mitt ryggslut igen.

Skrynkliga underlakan, ryggont och dregelblöt huvudkudde den tredje morgonen i april. Smutsgråvit är den enda himmelsfärgen som Berlin känner sig trygg i för tillfället, och det kunde inte göra mig nöjdare. Alla borden och måsten som behöver avverkas trivs nämligen inte i solsken, då glömmer jag bort dem i förmån för parksittande och öldrickande. Vi pratar inte om någon rejäl kvantitet av borden och måsten, i fredags gick jag på min allra sista språkskolelektion och arbetar gör jag inte förrän på torsdag. Men det jag måste och det jag borde är sådant som verkligen spelar roll för mig. Jag försöker skriva färdigt mina personliga brev, välja okejbra texter, klappa mig själv på axeln, radera och börja om. Det är onsdag imorgon och då är det mer än dags att jag köper färgglada kuvert, frankerar frikostigt och skickar iväg till det där landet i norr. Och i mitten av juni kommer jag att få reda på om jag har kommit in på någon folkhögskola.


I mitt fönster bor en halvvissen magnolia i en gammal sillburk. En något DDR-ig läskflaska agerar ljusstake och bredvid ligger två tändsticksaskar. Läsken Wostok ska smaka granskog men smakar mest bara Coca-cola. Det tyska ordet för tändstickor är förresten ganska vackert, och eftersom vackra ord på tyska inte existerar i överflöd tycker jag nu därför att vi alla lär oss att säga streichhölzer. Annars kan ni lära er att säga schwanzlutscher, men det betyder någonting helt annat.


Stilleben i soluppgången för att min plånbok äntligen tillät mig att återigen investera i favoritdoften SheWood från dsquared2. Prisa gudarna, jag luktar skog igen! Herrparfymen är ännu mer pur magi, men tyvärr är den så mustig att jag får ont i huvudet.


Efter en liten stunds drunknande och intvålande i min opålitliga tyska dusch tog jag på mig min nyinköpta kjol. Weekday har väldigt mycket rea för tillfället och jag har spanat in den här typ hur länge som helst och egentligen är det ju bara en kvälls drickspengar. Försöker försvara mitt eget konsumerande, för egentligen är det ju hemskt onödigt att köpa nyproducerat. Men jag känner mig som en flippin sagofigur i den ju.



Gullegullkjol, gullegullfrukost och gullegullzombies. En oslagbar kombination. The Walking Dead är väldigt underhållande när jag inte sitter och stör ihjäl mig på könsrollerna som är artonhundrataldeluxe. Och på tal om någonting helt annat, jag försöker lära mig att tycka om paprika, men hur tusan gör man det? Kan ju inte vara en treåring och pilla bort paprika ur allt jag äter resten av livet.


Spillde kakao på fingrarna, det matchade guldlacket schnyggt.


Sedan var jag helt plötsligt såhär julialicious och hemskt tvungen att sluta prokrastinera och istället skriva färdigt mina folkhögskoleansökningar. BLÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Bara ett avsnitt till av The Walking Dead först?

ps1. förslag på vilka texter jag bör skicka med i mina ansökningar mottages fortfarande tacksamt.
ps2. jag har varit jääääätteupptagen det senaste och därför bloggat väldigt lite, förlåt. någonting annat jag inte alls har hunnit med är att svara på kommentarer, så var det så att ni undrade någonting speciellt kan ni kanske skriva det igen i det här inläggets kommentarsfält så lovar jag att svara?
ps3. ahhhhhhhh jag kan inte sluta tänka på honom aaaaaaaaaaaahhhh bara skjut mig.

Hade mina fotsulor och handflator varit lika funktionsdugliga som Spindelmannens hade jag utan tvekan börjat klättra på väggarna den här veckan. Sju dagar sängliggandes med hög feber, skärande halssmärta, uppsvullna halsmandlar, dunkande huvudvärk, magmuskelframkallande hosta och tunga bihålor gör en nämligen lite smått desperat. Hade det inte redan känts som en total kapitulation där jag låg och vred mig under täcket, för varm och för kall och för mittemellan, hade jag definitivt börjat vifta med en vit flagga. Om mina armar hade orkat med alltså.

100. Jag tycker om att vara frisk.

Och då var jag inte ens illa ute. Inte det minsta. Min kropp skrek inte efter starkare mediciner och jag visste att jag skulle överleva det här också. Ingen ovisshet i väntan på ett besked, en lösning, en operation, en transplantation eller en läkares dystra huvudskakning. Ingen person vid min sida som tvingade fram ett ”allt kommer att ordna sig” mellan sina läppar trots att den egentligen visste att ingenting skulle ordna sig.

Jag är bortskämd. Det är lätt hänt, vi är nog många som är bortskämda. Det är lätt hänt att man börjar tänka på god hälsa som en grundläggande rättighet, att man glömmer bort vilket fantastiskt jäkla privilegium det faktiskt är att må okej. Jag önskar att det inte behövde vara ett privilegium, men nu är det så, fruktansvärt många människor mår liksom inte ens i närheten av okej. Det är ett privilegium att inte känna igen sjukhuspersonalen och det är ett privilegium att när som helst kunna ta en promenad hem till en vän för att dricka te. Kanske är det ibland bra att tänka på vilket privilegium det faktiskt är, men det är nog också bra att bara glömma bort det och kasta sig ut i livet. Om man kan alltså.

Jag blir alldeles skakig av att skriva det här. Men samtidigt känner jag mig som en total bluff, ni vet som den där dryga personen i en amerikansk film som fäller kommentaren ”jag vet exakt hur det känns”. För det vet ju aldrig någon, hur mycket välmening som än har tryckts in i varje stavelse. Men samtidigt är ju den där kommentaren ett försök till att trösta, ett försök till att visa att man faktiskt finns där. För det enda som fortsätter spela roll, hur sjuk man än blir och hur tacky det än låter, är ju kärleken. Den där handen som stryker en över ryggen när det känns som att kroppen håller på att gå upp i lågor, den där handen att nästan krama sönder när läkaren kommer med ett frustrerande besked.

Själv är jag så förbaskat rädd för att göra fel att jag knappt ens vågar sträcka ut den där handen. Varje gång någonting riktigt hemskt har hänt med en person i min närhet har jag känt mig totalt rådvill. Jag har gråtit och gråtit och gråtit och sagt ”jag vet inte ens vad jag borde säga” så många gånger att jag nu borde ha kommit fram till att det inte finns någonting som man borde säga. Det spelar liksom inte särskilt stor roll vad man säger, det räcker gott och väl med en hand att hålla hårt i.

Sådant har jag tänkt på den här veckan. Och mycket annat. Givetvis har jag tänkt på armhålshår och stereotyper och feminism och flippin jämställdism och språkets makt och hen och man. Jag är så trött på att vi fortfarande står där vi står, att en internationell kvinnodag är nödvändig, att någonting så totalt oväsentligt som armhålshår inte är någonting som en får bestämma över själv utan att det väcker ilska och avsky. Jag är så trött på så mycket, men samtidigt är jag glad över mycket. För vi står inte stilla, vi försöker gå framåt. Debatter i Sverige går emellanåt käpprätt åt helvete, men det finns i alla fall debattutrymme. När en hårig armhåla hånas av tusen, finns det tusen andra som försvarar den fria viljan. Det finns hopp.

Slutligen har jag tänkt på en helt annan sak. Alldeles snart ska jag skicka in ansökningar till olika skrivarlinjer på folkhögskolor runtom i Sverige. Det är nämligen vad jag vill göra i höst, skriva alltså. I dessa ansökningar måste jag bifoga texter som jag har skrivit, och eftersom jag är nervös som tusan och helst vill komma in någonstans, tänkte jag be er om hjälp. Om någon av mina texter har rört om lite extra, kan ni säga till då? Vad är det bästa jag har skrivit? Vilka texter borde jag bifoga i mina ansökningar?

frustrerade, glada, halvsjuka, trötta & hoppfulla hälsningar,
superjulia

inte särskilt välskrivet, men tårta istället för mörker:
En hjärtformad heliumballong sitter fast högst uppe i det enorma kastanjeträdet på min innergård. Tre dagar i rad har den bott i grenverket, svajat i vinden och kastat ljusrosa skuggor mot den vita husfasaden. Världen börjar sakta vakna upp ur all den gråbrunhet som följer snöns bortsmältande och går jag nära parker luktar det blöt jord, löv och vår. Mina naglar är silverglittriga och i blomsterbutikerna kan man köpa vackra buketter ruskigt billigt. Nästan så billigt att jag har råd, för vet ni vad? Jag har ett jobb numera. Servitris och bartender och tysktalande och livrädd och skitstolt. Takpannorna tvärs över gården lyser tegelröda i solen och jag har redan bott i Berlin i fem och en halv månad. Tryggheten och osäkerheten går hand i hand. Efter en sekund av total klarhet och känslan av att livet är ett enda stort, bombastiskt crescendo står jag plötsligt och gråter när jag diskar en smutsig kastrull.

Denna soliga söndag känns livet mer än fint där jag sitter i min mjuka säng med en rödspräcklig filt lagd över benen. Som vanligt lyssnar min granne på alldeles för hög musik och som vanligt har jag inget högtalarsystem att försöka överrösta med. Och igår insåg jag att höstens tumregel número uno äntligen kan införas igen: totalförbud på att gå hem ifrån klubbarna innan soluppgången.

ett försök till att säga någonting med bilder: