ohhboy

Ja. Alltså. Det där med att begränsa sig har ju aldrig riktigt varit min grej. Så här kommer nu ett väldigt långt inlägg med svar på alla fina frågor ni ställde. Det har tagit ungefär tusen år för mig att svara på dem. Ja.

Berlin & att våga




♥ Alltså, jag tänkte lite på en sak. Känner du någon där, i Berlin? Eller åkte du bara dit och hoppades på det bästa, och har lyckats skaffa vänner och ett litet rum? Jag tycker det låter så väldigt underbart att bara åka bort och hamna någonstans där vodkan är billig och klubbarna inte stänger klockan 2. Men hur vågar man?
♥ Och om du inte kände någon, hur bar du dig åt för att lära känna någon?
♥ Hur gör du för att våga?
För två veckor sedan lämnade jag Jönköping och Sverige. Med en enorm rullväska och en backpackerryggsäck klev jag på ett nattåg på Malmö Centralstation. Vinkade hejdå utan minsta vemod i kroppen. Men hur gör man för att våga då? Jag tror att det handlar om att vända tårna i den riktning dit man vill färdas och sen helt enkelt inte sluta trampa framåt hur knepigt det än känns. BARA GÖRA ISTÄLLET FÖR ATT TÄNKA SÖNDER! Det är någonting jag övar på varje dag. Och den svåraste delen av att våga är väl egentligen att bestämma sig, sen är det bara att göra. Eller bara och bara, det kan ju vara skitsvårt sen också och jag är inte jättekaxig hela tiden och ensamheten kan kännas ganska jäkla ensam i Berlin. Och jag kunde dessutom inte vara kvar, det fanns inget annat alternativ än att dra. Jönköping dödade mig långsamt, hur dramatiskt det än låter.

Men okej, tänk såhär för att våga: i slutändan är det du själv som är ansvarig för ditt eget liv, du kan inte skylla allt på ett skitjobb eller en skitstad eller en skitskola hur länge som helst. Visst kan man ha tur emellanåt, och visst kan magiska saker ibland ske utan att man själv rör ett enda finger, men det är ändå du själv som skapar din egen livssituation och du själv som ser till att saker förändras. Gör det som din magkänsla säger åt dig att göra. Och vad är egentligen det värsta som kan hända om du faktiskt vågar? Oftast är det tusen gånger värre att inte våga, för då får man aldrig veta om det faktiskt hade kunnat gå, om det hade kunnat bli just precis så. Det känns som att jag vågar lite mer varje dag och det är en väldigt fantastisk känsla. Dock måste jag även tillägga att det finns saker som hade inneburit mycket mer vågande för min del, jag trivs liksom fantastiskt bra i enorma städer och i ensamma lägenheter och i främmande människors sällskap på hemmafester. Det är precis här jag vill vara.

Nej. Jag kände inte direkt någon i Berlin när jag flyttade hit. En snubbe från Jönköping som heter Johan hade jag pratat med några gånger. Och jag hade en bekant, Julia, som jag fick sova hos i några nätter. Hon är en väldigt fin människa som jag tycker om mer och mer hela tiden. Det första jag gjorde när jag anlände var att skaffa mig ett tyskt kontantkort till min telefon och sedan söka rum på http://www.wg-gesucht.de/. Hemma i Sverige hade jag redan skickat ungefär tio välskrivna mail på engelska. Det hade inte fungerat. Nu skickade jag korta, koncisa meddelanden på google translate-tyska och fick snabbt två svar. Ett av rummen fick jag åka och titta på, och det fick jag hyra. Hela den här processen gick på några dagar: jag skickade ett mail på torsdagen, fick svar samma kväll, tittade på rummet på lördagen, fick det på söndagen. Nu bor jag tillsammans med den tjugosjuårige fysikern Andreas med långt, rött hår. Han ogillar möbler, idioter och uttrycket ”history repeats itself”, men älskar öl. Så ett rum har jag. Och en härlig lägenhetskamrat.

Och vänner har jag också börjat skaffa mig. Julia presenterar mig för någon och vi hamnar på en hemmafest och jag skakar hand med en främling på en klubb och sätter mig ner med tre personer enbart för att de talar engelska och en man på S-bahnstationen vill ha mitt nummer och jag dansar med några vänners vänner på en klubb och drar vidare till nästa klubb tillsammans med fyra personer som jag lärt känna samma kväll och jag pratar länge med min lägenhetskamrat och jag äter lunch med Johan, och hans flickvän och jag blir medbjuden till en bar och Anna fotograferar mig för sitt projekt och och och… Att träffa människor i Berlin är ingen konst. Här vill människor lära känna varandra. Det är inte märkligt att fråga någon som man bara har träffat någon gång om den personen kanske vill ta en fika. Men visst känns det ensamt ibland ändå. Visst har jag inte många här. Visst saknar jag personer som förstår mig med en blick och känner mig utan och innan. Visst är det lite läskigt att ta kontakt.


♥ Får jag se din lägenhet? Köpte just en resa, en födelsedagspresent till mig själv. Kommer fredag nästa vecka. Firar födelsedag i Berlin. Är antagligen patetisk, men så är det. Kram.
Åh, Marie, visst ska du få se den. Jag kan laga en riktigt fin middag till dig också om du vill. Tyvärr kan jag inte visa hela lägenheten just precis nu, jag har nämligen bara fotograferat mitt eget rum. Men här kommer någon typ av beskrivning: alla väggar är vita. Skittråkigt. Badrummet är en meter brett och fem meter långt, knäppt planerat. Trappuppgången är gul och ytterdörren ljusblå och alla våra fönster smutsiga och stora. Vi saknar köksbord och golven är smutsiga för att vi varken äger dammsugare eller golvmopp. Och du är inte det minsta patetisk. Och det ska bli så fint med lite Marie i Berlin.


♥ Flyttade du själv till berlin? Hur länge tänkte du stanna, om du har tänkt något alls? Berätta vad du gör på dagarna och vart du går ut på kvällarna, vilka du umgås med och vad du tycker mest om att äta.
Ja. Jag flyttade hit själv. Kanske vill jag börja på psykologprogrammet i Lund nästa höst, i sådana fall flyttar jag tillbaka. Eller kanske börjar jag odla något i Sydamerika eller bor på en folkhögskola i Norrland för att skriva romaner eller väntar barn med en tysk sextiotreåring som heter Günther. Eh. Jag tror att jag ska stanna i Berlin i ungefär ett år. Hitta mig själv och allt det där, du vet. Och vad gör jag egentligen här då? Just nu ägnar jag mig typ åt att äta havregrynsgröt, promenera överallt och ingenstans, läsa böcker i parker, fotografera solen, titta på människor på S-bahn, klappa på fina personer, dricka alkohol, dansa fötterna av mig, skriva, anmäla mig till en tyskakurs på Hartnackschule, fylla i krångliga CSN-papper, rycka mig i håret, skypa, promenera lite till, handla mat på Lidl. Och så vidare.

Eftersom jag bara har varit här i två veckor har jag ännu inte hunnit vara ute jättemycket, men jag har varit på några ställen: Katerholzig, Salon Zur Wilden Renate, Friday Gloomy Berlin på Dazzle Danzclub, Cassiopeia, Kit-Kat Club (fast inget kinky, det var en rocktorsdag) och så några fler ställen som jag inte minns namnen på. Barer finns det tusentals av i Berlin, och klubbar är inte heller särskilt svårfunna. Många ställen spelar trist techno, men det är lite vad man får räkna med här. Jag kanske kan knåpa ihop något mer guideliknande när jag har en större aning och har skaffat mig favoritställen.  Bästa musiken fick jag på Friday Gloomy Berlin när min vän Mike agerade dj. Klubben Renate är nog stiligaste stället hittills: inklämt i ett gammalt hyreshus, vackra människor, fin belysning, känslan av hemmafest. Katerholzig verkar ha varit innestället i Berlin under sommaren, men jag var bara där lite tidigare under kvällen för att dricka en club mate och umgås.

Och på frågan vad jag tycker mest om att äta vill jag bara skrika CHAMPINJOOOOOOONER (om det finns något mer True Blood-fan därute så kan ni tänka er att jag precis imiterade Alexander Skarsgård och hans utrop KROKODIIIIIILER). Jag är totalt insnöad på champinjoner just nu. Färska champinjoner. Stekta champinjoner. Champinjoner i röror och såser och stuvningar och soppor. Gaaaaah. Så gott. Helt perfekt att frukt och grönt är så billigt på turkiska marknaden.


♥ Du har inte några bra tips på hur man bor bäst och billigast i Berlin under sisådär en vecka? Vill så gärna ta ett par vänner under armen och sätta oss på nattåget i vår någon gång för att sedan vakna upp någon annanstans än här. Tack.
Couchsurfing är gratis, spana in hemsidan: http://www.couchsurfing.org/. Jag själv har dock ingen erfarenhet av att couchsurfa och tänker att det nog skulle kunna krångla på ganska många olika vis. Dessutom skulle det nog vara svårt att lyckas få in flera personer under samma tak och dessutom i en hel vecka. Gissar att man kan råka ut för en hel del skumt folk. Jag rekommenderar verkligen http://www.wg-gesucht.de/, där hyr personer ut rum och lägenheter för både kortare och längrevistelser, och oftast för en ganska billig peng. Hostel är dock inte heller särskilt dyrt i Berlin, några hus bort på min gata ligger ett väldigt fint hostel där man kan bo för hundrafemtio kronor natten om man inte har något emot att dela rum med fem andra personer. Förresten är nattåg sällan billigaste alternativet (jag åkte tåg för att jag skulle slippa krångla med inchecking av bagage och dödsångest). Och två dagar efter själva tågåkandet gungade jag fortfarande (det var blåsigt under de fyra timmarna på öppet vatten). Med Ryanair kan man komma hit för under hundra kronor om man har tur.


♥ kan du tyska?
Nein, men jag förstår ganska många ord och delar av sammanhang när människor talar långsamt. Och i skriven form förstår jag ännu mer, tyska är ju väldigt likt svenska. Nästa vecka börjar jag en åtta veckor lång språkkurs på Hartnackschule.


♥ känner du någon i tyskland sedan innan?
Julia, som jag har bott hos en liten sväng. Och en bekant som heter Johan. Sen känner jag några personer i andra delar av Tyskland, dem träffade jag under utbytesresor som jag gjorde i åttan på högstadiet och i tvåan på gymnasiet. Har dock ingen bra kontakt med någon av dem.


♥ varför just berlin?
Någonstans ska man ju bo, så varför inte Berlin? Magkänslan dundrade på och jag valde att inte protestera.


♥ Alltså, adress bitte! Pusselipuss
♥Finns det någon som helst möjlighet att skicka pappersbrev till dig? Eller. Typ adress och så?
Mina fina. Hade först tänkt skippa hela grejen med att uppmuntra massmördare att leta upp mig och så genom att helt enkelt tvinga er som vill skriva brev att skicka mail till mig och på så vis få adressen skickad till er. Men okej då. Varsågoda. Skriv något innerligt eller kort eller tragiskt eller vackert eller skicka mig svenskt godis.

Julia Nilsson
Neue Bahnhofstraße 28
10245 Berlin


♥ Hej fina modiga du! Jag undrar om hur du gör när du går ut och dansar; går du ut själv? För jag tänker flytta någonstans och det känns som den läskigaste delen. Är det lätt att träffa vänner om man går ut och dansar själv eller står man bara där ensam?
Nej, jag har inte gått ut helt själv någon gång. Jag har dock träffat bekanta till bekanta på en klubb och sedan följt med dem till en helt annan klubb. Sen tappade jag bort dem och fick dansa själv i några timmar. Visst kan det vara ganska läskigt att vara själv, men det kan också vara den där lilla knuffen som man behöver för att våga ta kontakt. Man dör inte bara för att man hamnar utanför sin trygghetszon. Dansa med en främling, gå fram och prata med en främling. Jag tycker det är fantastiskt roligt när människor tar den kontakten med mig, och därför har jag börjat våga göra samma sak. Kanske knyter man inte någon livslång kontakt i klubbarnas rökiga motljus, men vänner för kvällen och natten är definitivt ingen omöjlighet att hitta. Och hångla för guds skull. Hångla.


♥ Sen undrar jag om att studera i Berlin. Söker man innan man åker eller går det att ordna på plats?
På många vis är det nog smidigare att söka innan man flyttar hit, då kan man ju börja mer direkt och lyckas kanske få sina papper till CSN i ordning lite smidigare. Dock hade jag kanske sökt in till någon alldeles för dyr språkskola om jag hade sökt hemifrån, väl på plats har man ju chans att prata med olika personer som studerar här och på så vis få reda på vad som är bäst och billigast. Hartnackschule är en av de billigaste skolorna och håller även en ganska hög nivå. För mig har det gått alldeles strålande att fixa allt på plats, jag har sökt in och betalat via deras hemsida http://www.hartnackschule-berlin.de/daf-a1.html och sedan åkt till skolan för att få reda på exakt klassrum, köpa min kurslitteratur, och få en bilaga till CSN ifylld. Det är mycket krångel och byråkrati, men jag hoppas att jag får mina CSN-pengar till slut. Allt detta jag har skrivit handlar ju dock om att studera på språkskola, ska man läsa något annat kanske det fungerar på helt andra vis och kursstarterna är nog inte heller lika rörliga.


♥ Hur har du råd att bo i Berlin?:-)
Hela den här sommaren arbetade jag inom hemtjänsten. Juni och juli. Jag åkte inte på en enda semesterliknande sak förutom Emmabodafestivalen. I augusti var jag tyvärr sjukskriven på grund av att jag så oklokt trillade min armbåge ur led på nyss nämnda festival, men jag fick i alla fall lite sjuklön. Mina ihoptjänade pengar hade jag tänkt lägga på att skaffa körkort, men istället valde jag att prioritera mitt psykiska välbefinnande (läs; flytta). Det är mycket billigare att leva i Berlin än i Sverige. Dessutom bor jag i ett rum, inte i en lägenhet. Jag äter en himla massa havregrynsgröt och har så ofta som möjligt försökt promenera istället för att åka dyr tunnelbana. Den fjärde oktober börjar jag leva på svenska staten (bidrag & lån genom CSN) och ska dessutom försöka skaffa mig ett extrajobb. Att födas med silversked i mun behöver inte innebära att man har rika föräldrar, bara att komma ifrån Sverige betyder hur mycket som helst ute i världen. Så många av oss är så fruktansvärt lyckligt lottade, det får vi inte glömma bort. Vi får inte glömma bort hur enkelt vi har det, hur bortskämda vi är. Vi kan flytta precis vart vi vill inom EU, och redan har jag varit borta i över två veckor och anmält mig till en utbildning och skaffat mig ett boende – allt utan att behöva visa upp mitt pass en enda gång.


♥ Hur bestämde du dig för att dra från Sverige och hur vågade du genomföra det?
Jag grät och skrek av ångest. Jag stod inte ut längre. Jag frågade mig vad som höll mig kvar. Absolut ingenting. Så jag bestämde mig. Och sen var det bara att se till att få det gjort. Skitläskigt men samtidigt inte alls. Bestämde mig tretton dagar innan jag åkte, fungerade finfint.


♥ hur ser en vanlig dag ut för dig där i berlin? (eller det kanske inte finns några vanliga dagar där.)
Morgonsolen väcker mig (jag måste skaffa mig ett tygsjok att hänga för mitt enorma fönster). Sedan duschar jag i mitt avlånga badrum och kokar mig rejält med havregrynsgröt. Kanske äter jag några rädisor, champinjoner och körsbärstomater också. Möjligtvis lyxar jag till det med ett knäckebröd med jordnötssmör och sylt. Sedan avnjuter jag min frukost tillsammans med ett avsnitt av serien Big Love. Sedan tar dagen vid. Ännu har jag inte några typiska mönster eller rutiner, det blir nog mer på det viset när jag börjar min språkkurs. Kanske promenerar jag omkring i Friedrichshain eller svarar på några facebookmeddelanden och fyller i CSN-papper eller träffar någon person eller går på matmarknad. Nej, alltså, jag har ännu inte skaffat mig en vardag här. Jag gör ju olika saker hela tiden. På kvällarna brukar jag laga middag och oftast prata med min lägenhetskamrat Andreas ett slag. Sedan kanske jag går ut på en bar eller dansar eller tittar på en disneyfilm med några vänner (en ny tradition som ska hållas vid liv, en disneyfilm i veckan är bra för magen). Ungefär så. Visst finns det vanliga dagar i Berlin, men just nu är jag mest bara pirrigt nyförälskad i hela staden.


♥ jag har planer på Berlin över nyår. Eller London. Har inte bestämt mig. Övertyga mig!
Åh, min älskade, jag planerar att vara hemma i Sverige över jul och nyår om pengarna räcker till. Berlin är nog fantastiskt att fira nyår i, men jag vill ju att du ska vara här när jag är här så att jag får stryka dig över kinderna riktigt ordentligt och visa mina favoritplatser. Så du kanske ska spendera ditt nyår i London?


Det där med att skriva




♥ Har du någon sorts strategi med ditt skrivande? Jag menar, finns det mer strategi än att klottra ner sina känslor med blyerts i något gammalt block? Jag vill veta alltihop om hur du skriver. Och gärna också vad du läser.
Jag har skrivit i tre år nu. Det är hur länge skrivandet har varit mitt allra största intresse. Det började med att jag var olyckligt förälskad och klottrade ner mina känslor i ett gammalt block. Det fortsatte med att jag inte var olyckligt förälskad och klottrade ner mina känslor i ett gammalt block. Sedan fortsatte det med att jag försökte börja skriva fiktiva texter (typ den här, något av det första jag skrivit: http://ohhboy.blogg.se/2009/april/utkast-4.html#comment). Och sedan dess hoppas jag innerligt att jag har utvecklats, det gör man nog omedvetet om man skriver så mycket som jag gör. Jag skriver jättemycket. Jag skriver hela tiden. Jag omformulerar varenda mening otaliga gånger. Försöker hitta nya sätt att uttrycka mig på och leker mer och mer med ord och deras innebörder. Det kan ta hur många timmar som helst för mig att skriva något som kanske inte verkar alls särskilt genomarbetat, andra gånger tar det bara några få minuter för att jag ändå har utvecklat ett slags sätt att skriva som jag känner mig trygg i och som faller sig naturligt. I vissa perioder skriver jag fiktiva dikter, andra dagar klarar jag bara av att skriva långa, känslomässiga, verklighetsbaserade texter. Känner jag att jag har fastnat i samma mönster kanske jag sätter dit väldigt många fler punkter eller gör mina meningar milslånga eller funderar ut femtiosju synonymer till ordet fin. Men allt det här har ju kommit med tiden, det är inte så att jag har någon medveten strategi. Jag har även lärt mig att jag inte nödvändigtvis måste vara inspirerad för att kunna skriva, den (framtvingade) insikten slog mig under arbetet med mitt projektarbete. Om jag ska sammanfatta vad jag menar med det jag har skrivit ovan: tycker man att någonting är fantastiskt roligt så lägger man ner mycket tid på det, och på så vis utvecklas man. Och viktigast är ju ändå att inte tänka så himla mycket utan att istället helt enkelt skriva. Har man något man vill berätta är det bara att berätta det, korrekt kommatering och personlig prägel kommer med tiden. Och att vara konstant missnöjd med allt man skriver är nog en ganska vanlig företeelse, det händer i alla fall mig ungefär jämt.


♥ hur gick det med projektarbetet du gjorde? visst skrev du en bok? (kanske har du skrivit om detta, kanske har jag missat det.)
Ja. Jag skrev en väldigt kort och poetisk romanliknande sak. På varje sida finns bara några meningar. Den är åttio sidor lång och har ett öppet slut. Jag hatar öppna slut. Jag har klottrat sönder varenda sida sedan i april, jag vill ändra ungefär varenda mening. Men jag vill samtidigt inte ge upp just det här projektet, jag vet att det kan bli bra. Jag hoppas att allmänheten någon dag får ta del av det. Helst snart. Helst hoppas jag att jag lyckas skriva färdigt boken här i Berlin.


♥ (kan du skriva en bok och få den utgiven någon gång inom en snar framtid? tack, det var min viktigaste fråga!)
Jag hoppas att jag kan det. Jag skulle vilja kunna det. Men jag vet samtidigt inte om jag kan. Jag borde försöka. Egentligen vill jag ingenting hellre. Jag vet att jag skulle behöva lägga ner tusentals timmar och förmodligen skulle jag ändå inte bli nöjd och förmodligen skulle jag ändå inte få något utgivet.


♥ Du har fått hur många frågor som helst och den enda fråga jag kan komma på just nu är om du skulle kunna publicera en del (eller hela) av ditt projektarbete på bloggen. Det vore jätteintressant att läsa! Dessutom håller jag på med mitt pa nu, ska skriva en novellsamling och har nada inspiration.
Åh. Det kanske jag skulle kunna göra. Några sidor eller så i alla fall. Men jag håller som sagt på att arbeta vidare med boken, jag vill att den ska bli längre och bättre och mer sammanhängande och något jag verkligen är nöjd med. Uäh, jag sitter just nu och tittar igenom boken i jakt på någonting som jag vågar publicera. Är så rysligt missnöjd med varje sida, ahhhhhh, panik. Men okej:

”Jag kommer inte ihåg vad jag åt till lunch igår, vad jag gjorde i torsdags, vem jag pratade med i korridoren innan svensklektionen. Jag har tappat alla mina mål och all min mening och finner inte längre någon anledning. Till att gå upp ur sängen. Till att sitta i ett klassrum fem dagar i veckan. Till att nyvaket stirra mig själv i ögonen i spegeln varje morgon. Det är så mycket jag vill vilja, men ingenting jag verkligen vill. Jag vill vilja någonting alls.”

”I vårt kylskåp står det numera röd mjölk istället för grön. I skafferiet finns det två chipspåsar. Dillchips och lättsaltade. Matlagningsgrädden har bytts ut mot vispgrädde och till varje måltid äts det sås. Varje måltid badar och dränks i den. Pappa tycker att jag har magrat, det syns i hans ögon när vi pratar, pappa tror att jag är deprimerad, det liksom träder fram en extra blodådra i hans panna när han frågar ”hur mår du idag, egentligen?” nästan viskande. Jag tror att han kanske har rätt.”

”Det börjar bli någon typ av vinter och jag vill inte alls. Inte överhuvudtaget. Filmer och te känns inte längre höstexotiskt, jag har tröttnat på senapsgula kulörer, vinröda kulörer, mossgröna kulörer. Allt är grått och jag vill bara hitta ett tidshål att rymma igenom, eller kanske vill jag gå i ide. Jag vägrar att använda vinterkappa och handskar, mina knogar krackelerar och vinden blåser rakt igenom allt.”


Övrigt



♥ Saknar du Sophie lika mycket som hon saknar dig? (Ihjäl sig).
Saknaden känns inte lika urgröpande när jag får dra mina händer mot datorskärmen när vi skypar. Men kom hit nu. Sluta fåna runt i Jönköping. Jag har redan storslagna planer uppmålade innanför mina ögonlock. Vi ska till djurparken förstår du. Och till labyrinten på Salon Zur Wilden Renate. Tänker att du ska få äta nutella varje dag också.


♥ Om du vaknade en dag och upptäcker att alla människor och djur beter sig som om de har blivit galna och vill döda dig hur tror du att du skulle försöka fixa detta problem? och även hur tror du det skulle kännas om detta hände?
Min första tanke var ”åhnej, v i har inga ordentliga knivar i den här lägenheten”. Mordiskt tänkt onekligen, planerade jag verkligen att möta våld med våld? Intelligent. När jag tänker vidare blir jag inte väldigt mycket klokare, vad skulle jag egentligen ta mig till? Förmodligen krypa ihop i fosterställning i ett hörn av mitt rum och börja gråta. Jag tänker att min lägenhetskamrat Andreas förmodligen är starkare än mig och skulle hinna döda mig innan jag kommit på någon alldeles fantastisk lösning på problemet. Det skulle nog kännas som att jag var ensammast i hela världen, vilket jag också skulle vara. Jag skulle nog inte klara av att skada någon, och det skulle nog inte heller leda någonstans. Kanske skulle jag bara sätta mig i min säng och dricka en kopp varm choklad och äta något riktigt gott i väntan på undergången. Skriva ett sista, storslaget blogginlägg och ta på mig mina finaste kläder. Hahaha. Absurt, ja.


♥ var finner du inspiration till din blogg? eller ja, till livet överhuvudtaget?
När jag tittar på stjärnhimmeln eller känner doften av nytvättade kläder eller träffar fascinerande personer eller bara gör utan att tänka. Inspiration gömmer sig på så märkliga platser, men ibland känner man helt plötsligt att allt är värt det och att livet är det bästa som finns och att man kan göra precis vad man vill. Människor som verkligen brinner för saker är något av det häftigaste jag vet. Och jag tänker väl väldigt mycket att allt vi har är här och nu och att det därför är idiotiskt att kasta bort allt det. Så då är det bara att försöka fångas och inspireras. Hm. Ja. Jag vet inte riktigt om det här blev ett svar på din fråga men det blev i alla fall något. Och angående mitt bloggande är jag ibland hur inspirerad som helst och ibland inte alls. Jag påverkas väldigt mycket av vad jag får för kommentarer (även om det kanske är patetiskt): har jag lagt ner väldigt mycket tid på någonting, men får sedan noll respons, då är jag inte särskilt sugen på att publicera något på ett tag. Och mitt skrivande är ju också ganska svajigt och varierande, ibland jättelångt och jätteärligt, ibland kort, ibland fiktivt. Jag brukar spara olika foton i mappar på mitt skrivbord också, något att titta på när jag saknar inspiration liksom.


♥ vad är du för stjärntecken?
Skytt. Den andra december är jag född.


♥ vad vill du bli när du blir stor? allra, allra helst, löner och jobbmöjligheter åsidosatta?
Vågar knappt ens drömma om det. Författare. Jag vill skriva fantastiskt.


♥ har du några favoritbloggar?
Titta i pyttelilla länklistan till höger. Läser dock hur många fler bloggar som helst. Och när någon kommenterar brukar jag sitta och läsa igenom den personens blogg ett tag. Senapsgul.blogspot.com är nog min absoluta favorit tror jag, kvinnan skriver M A G I S K T. Och danceamongclouds.blogg.se givetvis.


♥ Hur mår unibrowman?
På nätterna är han instängd mellan mitt ytterfönster och mitt innerfönster, då kanske han kvävs. Många gånger har han dessutom fått hjärnskakningar på grund av brutala fönsterstängnigar, han är liksom snäppet längre än vad jag tänker mig att han är. Ännu har han inte fått följa med ut på äventyr. Under omständigheterna (tusen hjärnskakningar och så) tror jag dock att han mår bra, Jean-Claude finns ständigt vid hans sida och det finns mycket morgonljus att tillgå.


♥ Kommer du och hälsar på mig i min studentlya i vår och dricker earl gray med mig och tittar på film och kramar mig mycket och länge och besöker Myrorna med mig och köper billig falafel på järntorget och låter mig luta mitt huvud mot din axel om jag vill och känner mig lite ensam i en ny stad? Jag saknar dig? Soft moon?
Åh. Och jag saknar dig och soft moonar dig på avstånd min älskade. Jag vill verkligen besöka dig när du har flyttat till Göteborg. Krama dig mjukhårt och dricka tusen liter te och titta på filmer som är så pretentiösa att man inte ens kan uttala deras titlar. Men jag måste ändå svara kanske. Kanske på grund av att ekonomiska skäl så lätt sätter käppar i hjulen. För vad gör jag i Berlin i vår? Studerar jag ännu mer tyska? Ströjobbar jag? Arbetar jag ordentligt? Läser jag någon distanskurs? Älskar ovissheten, men den resulterar också i många kansken.


♥ Vilken är din favoritbok, eller flera om du har?
Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer, The History Of Love av Nicole Krauss, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Tycker även väldigt mycket om Haruki Murakamis skrivande (framförallt novellsamlingen Blind Willow, Sleeping Woman), boken The Perks of Being A Wallflower av Stephen Chbosky, Den Vidunderliga Kärlekens Historia av Carl-Johan Vallgren. Och Doktor Glas givetvis, den är fantastisk. Gillar verkligen Alex Schulmans Att älska henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, framförallt början. Ibland fastnar stycken i mig. Ibland hela romaner. Ibland en dikt eller ett fåtal ord. Läser dock inte alls så mycket som jag önskar att jag gjorde. Skriver väldigt mycket mer istället.


♥ just det, favoritfilmer och favoritböcker tycker jag är himla intressant att fråga om också!
Böcker: se ovan. Favoritfilmerna är nog En Kärlekshistoria, Blade Runner och Melancholia. Alla tre fantastiskt bra och äkta och vackra och trasiga på sina egna vis. Sedan kan jag nämna ytterligare jättemånga filmer som är fantastiska. Se till exempel A Single Man, Das Leben Der Anderen, Hjärtslag, Mary And Max, The Virgin Suicides, Donnie Darko, Submarine och ahhhh, det är så svårt att namedroppa för jag glömmer alltid bort filmer och deras namn. Älskar film hursomhelst. Och tv-serier.


♥ och en sådan där om ifall du fick byta utseende med någon för tjugofyra timmar, vem skulle det i sådana fall vara? inte för att det behövs, du är ju jättesöt, men ändå intressant fråga!
Frågan är om det handlar om att byta utseende för en dag eller om det handlar om att byta liv för en dag? Det skulle vara fantastiskt om man även övertog sin tillfälliga kropps tankar och känslor. Jag tänker mig att det skulle vara ett praktiskt sätt för människor att förstå varandra, men det skulle nog även kunna förstöra och såra fruktansvärt mycket. Hmmmm. Fokus Julia! Okej. Åh. Jag vet inte. Vem? Vem? Vem? Kanske någon man i en hög maktposition för att få uppleva och försöka förstå och kunna förändra. Eller Natalie Portman för att hon är magisk. Mest bara någon i en helt annan livssituation än mig.


♥ Och sedan en lite mer egoistisk "fråga". Kan inte du skicka lite positiv cyber-energi till mig? Jag är 15, går i nian och orkar inte vänta mera på att något annat än den här ändlösa reprisen ska ta vid. OCh säg gärna nåt pepp om att allt börjar när man är 15 år och fem månader. För så gammal är jag om sisådär en vecka.
Livet. Ja. Jisses. Det kommer jag väl aldrig att bli klok på. Ibland känns det som att jag är mitt i det, ibland som att jag väntar på att det ska börja, ibland som att det började för längesen men att jag visst inte upptäckte det. Alltså, ens mående är väldigt svajigt och varierande när man är femton. Och sexton. Och sjutton. Och arton. Och snart nitton. Så har det i alla fall varit för mig. Och sen kanske det fortsätter så. Och visst menar jag nu inte att du helt enkelt måste vänja dig, men tänk på alla de där fina stunderna och fånga det som känns magiskt. För väldigt många blir det väldigt mycket bättre när man börjar gymnasiet. Det blev det definitivt för mig. Nya vanor och nya personer och nya händelser. Jag älskade det. Men jag hatade att skolan inte kändes utmanande och jag var så förbaskat olyckligt kär. Och när jag gick i tvåan på gymnasiet, i november 2009, blev jag istället väldigt lyckligt kär. Och sen hade jag ett helt år som kändes som det finaste i mitt liv. Och sen tog allt det slut och sen var allt väldigt svajigt ett tag. Och sen var jag väldigt glad över att jag inte alls var kär och ihop längre utan hade enbart mig själv att bry mig om och dessutom hela universum framför mina fötter. Den här sommaren var många gånger ett grått ingenting. Nu bor jag i Berlin. Nu känns det som att en ny och alldeles fantastisk period har tagit sin början. Och jag tror att det kanske kommer att fortsätta på det här viset: väldigt mycket upp och sen väldigt mycket ner och sen kanske lite grått och sen kanske ännu djupare ner och sen kanske fantastiskt. Och visst är högstadiet en fucking skittråkig repris och en vrickad verklighet. Att genomlida de där tre åren är inte alltid enkelt. Så försök att göra saker som du älskar och bry dig inte alldeles för mycket om nians slutbetyg och försök hitta andra personer att umgås med. Börja på någon teaterkurs eller gå med i ett ungdomsparti eller gör whatever, det spelar inte så stor roll, men försök att upptäcka att världen är så mycket större än vad den är på högstadiet. För den är ju det. Och du förtjänar ju allt fint i hela universum. Och för mig blev det verkligen bättre sen. När jag började gymnasiet var jag femton år och åtta månader. Och då blev det mycket bättre.


♥ Vad är dina bästa danslåtar?
Åh, ni vet alla typiska låtar: You Better Know It – Jackie Wilson, Ramlar – Håkan Hellström, Jag är en vampyr – Markus Krunegård, Guess Who’s Gonna Get Some Tonight – Moneybrother, Rasputin – Boney M., This Charming Man – The Smiths, Common People – Pulp. Och tusen låtar till. Älskar att dansa till soul och disco.


♥ Vad gör man om man helt fuckat upp det med han man tror man är kär i (fast ingen vet att man nog är kär i honom, för man är sämst på att visa känslor)? Ska man försöka fixa det och satsa, eller bara gå vidare?
Jag tror att man måste lita på sin magkänsla. Alltid. Jag vet ju inte hur omständigheterna ser ut i allt det här: vet han om att du nog är kär i honom? På vilket vis har du fuckat upp allting? Är du en person som lätt blir förälskad? Är du en person som lätt kan gå vidare och komma över? Tror du att du och han skulle kunna bli något väldigt fint? Jag är en person som måste få saker ur mitt system på ett eller annat vis för att kunna gå vidare och inte tänka i ”tänk om”-banor resten av livet. Väldigt mycket går att ordna och övervinna när det handlar om kärlek, det tror jag verkligen. Men jag vet verkligen inte vad just du behöver göra för att du själv ska må bra i allt det här. Jag vet ju bara hur jag själv fungerar och i förälskelser fungerar jag nästan alltid fel. Men jag vill nog mest bara skrika SATSA till dig, för annars får du aldrig reda på om det hade kunnat bli något fint eller ej.


♥ Är du feminist? Varför/varför inte?
Ja. För mig är det en självklarhet. Och inte bara att vara feminist, utan också att kalla mig för det. Så många människor har feministiska åsikter utan att våga kalla sig för feminister, ”jag är för jämställdhet, men alltså, öh, jag hatar inte män”. Nej. Det gör inte jag heller. Jag vill inte leva i något slags matriarkalt samhälle och spotta på alla män. Det är inte vad feminism handlar om. För mig handlar feminism om att vi alla är människor och därför ska ha samma rättigheter och möjligheter. Så enkelt är det.


♥ Vad gör du när du blir sådär ledsen så det känns som att hela världen är en skithög och att man är helt helt helt trasig?
Destruktivt nog så låser jag då in mig på mitt rum och lyssnar på deprimerande musik. Gärna i fosterställning. Detta är dock en väldigt usel metod om ens mål är att inte vara ledsnast i världen, så när jag har hyperventilerat och gråtit tillräckligt länge brukar jag ringa en vän som kan gå ut och gå med mig så att jag får sparka på grus ett tag och förbanna hela fucking universum och det faktum att alla människor är idioter. Så känns det alltid just precis då. Ibland önskar jag att mina gropar inte var så djupa och mörka, men samtidigt gör det nog att jag uppskattar allt det fina så mycket mer. Ungefär som när man har befunnit sig i en feberdimma i flera dagar och till slut blir frisk, då känns det plötsligt magiskt att få andas lite utomhusluft eller äta en macka som man faktiskt känner smaken av och som inte skär som tjugo schweiziska arméknivar i halsen.


♥ Vilket är det vackraste ordet? (svenska)
Öh. Jag vet inte. Jag gillar ordet handrygg just för att det är en så fin tanke att våra händer har ryggar. Men jag vet inte om det är själva ordet jag gillar. Bombastisk är annars ett härligt onomatopoetiskt ord. Onomatopoetiska (ljudhärmande) ord är överhuvudtaget väldigt härliga.


♥ tycker du har ett himlans fint rum där borta i berlin med fönsterbräden som jag har drömt om att ha ungefär hela livet... och egentligen har jag inte så där fasligt mycket frågor, tycker de andra verkar ha täckt det mesta jag undrat lite över men jag måste bara fråga. vem är din favoritkaraktär i twin peaks? om du bara fick välja en endaste! jag är nämligen helt nyförälskad i hela serien och cooper har lyckats med konstycket att få mig att bli ännu mer kaffeberoende. och ja, just det, en till fråga. borde inte audrey och cooper ändå ha fått ihop det? det stör mig något så oerhört att det inte blev så!
Tyvärr går det inte att sitta i mitt fönsterbräde. Hemskt synd. Men okej, favoritkaraktärer. Jag älskar givetvis Special Agent Dale Cooper. Och Audrey Horne. Och Log Lady. Och så väldigt mycket hatkärlek till Bobby Briggs för hans galna blick och James Hurley för hans valpögon och ständiga Håkan Hellströmiga patetik. Och gud, Major Garland Briggs givetvis. Och Pete Martell (”there was a fish in the perculator”). Alltså. Åh. Okej. Jag älskar alla karaktärerna. Förutom Laura Palmer. Hon verkade vara en jäkligt trist brud. Påminner lite om Marissa i OC och Serena i Gossip Girl och Peyton i One Tree Hill (”det är så synd om oss och vi är så snygga och det är så synd om oss och vi får alla män och det är så h.i.m.l.a. synd om oss och vår bästa vän har mörkt hår och nämnde jag förresten hur fruktansvärt synd det är om oss?”)

Om jag inte minns helt fel så var det faktiskt så att Cooper och Audrey egentligen skulle ha fått ihop det i serien, men Lara Flynn Boyle (som spelade Donna) som dejtade Kyle Mac Lachlan (som spelade Cooper) ogillade Sherilyn Fenn (som spelade Audrey) och ville därför inte att det skulle spelas in några kärleksscener mellan hennes ovän och hennes pojkvän. Jag har läst alldeles för mycket kuriosa om Twin Peaks, jag inser det. Och förresten, ikväll öppnar den Twin Peaks-inspirerade baren The Black Lodge här i Berlin. Är så rysligt pepp, ahhhh.


♥ om man har hjärtont och önskar sig ifrån allt men inte kan komma ifrån för man är bara fjorton år, vad gör man för att lindra hjärteontet?
Man bakar många kladdkakor tillsammans med fina vänner och tittar på eskapistiska filmer och serier och läser tusen böcker och ser till att åka iväg någonstans någon helg ibland om det går. Man försöker helt enkelt att göra det bästa av saker. Och hjärteontet går i vågor, kom ihåg det, hjärteontet är faktiskt inte konstant. Och du förtjänar faktiskt allt fint i världen, glöm inte det. Jag vet inte när det går över helt, om det går över helt. För mig blev verkligheten mycket bättre på gymnasiet, men samtidigt blev också groparna djupare.


♥ och nu sitter jag precis och ser på filip och fredrik, vad tycker du om dom?
Filip och Fredrik får verkligen nya program hela tiden, det är flera år sedan jag nästan helt slutade titta på tv, så jag har inte sett dem på väldigt länge. Men jag brukade tycka om dem, brukade tycka att de var riktigt roliga, nu vet jag inte vad jag skulle tycka.


♥ och förresten: vad är din syn på droger?
Jag tycker att droger och vad droger gör med människor är vidrigt. Mycket tvingas jag acceptera för att jag bor i Berlin där droger är ständigt närvarande nästan vart man än går, men jag själv håller mig helt och hållet borta ifrån sådant. Många olika saker ligger bakom min inställning till droger, både personliga och allmänna. Jag hoppas verkligen att jag aldrig faller dit.


♥ och en fråga om framtiden: var hoppas du att du är om 10 år? och en mer realistisk: var TROR du att du är om 10 år?
Om tio år hoppas jag att jag bor i en stor lägenhet på Södermalm i Stockholm tillsammans med han med manchesterbyxor och vår katt (kanske en norsk skogskatt eller kanske en orange bondkatt). Jag är färdigutbildad psykolog och han arbetar med någonting som han verkligen älskar. Vi har ett rum med bokhyllor längs alla väggar, en öppen spis, knarrigt trägolv och mjuka fåtöljer klädda i sammet eller manchester. I en av bokhyllorna finns två eller kanske tre romaner med mitt namn på bokryggen. Tillsammans med några vänner äger vi en sommarstuga vid en sjö i någon skog, eller kanske på västkusten. Vi går väldigt ofta långa promenader och på morgnarna kliver jag upp tidigt för att sätta mig vid datorn för att skriva. Kanske arbetar jag halvtid som psykolog och skriver resten av tiden. Både jag och han jag bor med har väldigt självständiga liv, men är samtidigt väldigt säkra på vart vi har varandra i allt det här. Vi har bilat genom USA förresten, jag tror att vi blev stoppade av polisen när vi åkte rakt genom en öken och någon gång åt vi körsbärspaj på ett café som kändes som The Double R Diner i Twin Peaks. Det är sällan någonting känns tråkigt i vårt förhållande, vi försöker hålla allt levande och visst stormar det ibland, men det är bättre än att leva i en förstelnad tillvaro. Vart jag tror att jag är om tio år är väldigt mycket svårare för mig att säga. Jag undrar om jag någonsin lyckas skriva några böcker, om jag verkligen vill studera till psykolog, om jag hamnar någon annanstans. Jag vet verkligen inte. Jag hoppas att jag bor tillsammans med han med manchesterbyxor, han känns väldigt fin.