ohhboy

”Ger dig i uppgift att beskriva vår och Jönköpingsfolkets lokala mekka - Bongo.” En kommentar jag fick i augusti. Och på den baserar vi detta lilla önskeinlägg.

1. Småland. Jönköping. Väster. Tändsticksområdet. Bongo Bar. Det är tegelväggar, sammetssoffor, kajalögon under tunga luggar, Lucky Strikes, ett obefintligt dansgolv, väldigt otrevliga vakter, Jean-Claude, alla Per Brahegymnasiets elever som har fyllt arton, Doctor Martens, snubbarna som stannar kvar i hemstaden medan de blir allt äldre och deras ligg allt yngre, The Smiths, stuprörsjeans.

2. Du har precis fyllt arton och har på dig din allra mjukaste sammetskappa och klackarna i svart läder. Det är december tvåtusentio. För några veckor sedan gjorde du slut med din första kärlek, krossade ett hjärta, blev trasig. Din vapendragare Sophie bjuder dig på vin och middag. Ni snubblar fram längs Tändsticksområdets kullerstenar och du har ju drömt om det här sedan du var femton för det finns inte så många andra äventyr att drömma om i Jönköping och det är ju alltid lättare att leva i förväntningarna än i verkligheten.

3. Max håller upp citronen framför ditt ansikte, John sträcker dig glaset med tequila. Det är bara en av många dimmiga nätter som du försvinner in i, för vad skulle ni annars göra?

4. En gång skär din röst som en rostig kniv, din blick är kallare än is. Du säger ”gå hem, det är bättre!” till en person som egentligen inte förtjänar det. Men sådant är ju svårt att förstå när hjärtat är köttfärs och en verkligen behöver någon att vara förbannat jävla skitarg på.

5. Allt det glittrande och mjuka. Hur ni träffas hemma hos varandra och har precis lika svarta kläder och dricker alldeles för mycket mousserande hallonvin och skapar internskämt och bygger framtid och springer till bussen och hinner fram precis innan nio, precis innan en måste vara tjugo för att få komma in, precis innan ölen blir dubbelt så dyr.

6. Februari tvåtusenelva och du faller för helt fel person, börjar tycka om handryggar.

7. ”OM DU VILL HA MIG, NU KAN DU FÅ MIG SÅ LÄTT!” skrikgråtsjunger du inne på Bongos toalett. Din vän tröstar. Du gråter lite till. Det är två månader senare och handryggar har hunnit bli till kyssar men handryggsinnehavaren ville egentligen bara ligga med någon annan. Och allt du behövde var väl ett tidsfördriv, och det fick du ju.

8. Glittret försvinner ur era synfält och Bongobesöken uteblir. Ni tar studenten och flyttar så långt bort från Jönköping som möjligt. Nästan ingen bor kvar. När ni vänder hem under julen får du panikångest redan i dörren. Du köper en öl, går omkring och pratar med människor, försöker le. Ingen frågar dig hur du mår, ingen bryr sig, alla vill bara veta hur det är i Berlin. Och det är fortfarande samma musik som spelas, samma Lucky Strikes som röks, samma snubbar som bara blir äldre och äldre medan deras ligg bara blir yngre och yngre. Du åker hem tidigt. Distansen är fortfarande inte total, allt som gjorde ont i slutet av din hemstadsvistelse kommer emot dig i koncentrerad form när du tvingas möta alla bekantskaper som du inte längre vill vara bekant med.

9. December tvåtusentolv och distansen är där och du tänker att du kanske ändå borde besöka Bongo för att se hur det känns. Han har så fin grovstickad halsduk och rättar till glasögonen på ett helt perfekt vis och måste böja sig ner så väldigt när han vill viska någonting i ditt öra och plötsligt pratar han om litteraturvetenskap och poesi och Kom igen Lena! börjar spelas i bakgrunden och allt är så mycket av en klyscha att du inte kan låta bli. Mitt i raden ”för vi dansar och du har så mjuka läppar” böjer han sig ner för att hångla upp dig. Du börjar skratta och säger någonting om att ni borde ha gjort det här när ni var sexton, men att det ändå är ett värdigt avslut på Bongomagin.